Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Carl-Erik af Geijerstam: Förföljande av det uppenbara. En huvudtanke hos Chesterton och Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFÖLJANDET AV DET UPPENBARA
till barnets primitiva tillstånd att se för första
gången:
Da jeg saa Fusijama, brast den sidste Drøm om
en anden Tilværelse end den der er. Jeg begreb, at
den højere Verden, vi stunder imod, kun kan være
netop den der er, men at vi aldrig i det givne
Øjeblik er naaet op til den, at vi til daglig er blinde
for den.
Det är ju samma livsinställning som
Chestertons men rymmer dock en polemisk
udd mot den kristna tron på det eviga livet,
som är Chesterton främmande. I boken om
Thomas av Aquino betonar Chesterton det
oavslutade i hela denna process av nyupptäckt
och all inneboende möjlighet till fortsatt ännu
inte skådad verklighet, som ryms i
sinnevärlden.
Chesterton var storväxt och voluminös.
Någon har sagt att han gärna i sällskap ställde
sig bredvid en liten person, för att hans egen
storlek skulle bli mer påfallande och glädja
de närvarande. Han älskade de livssituationer,
då våra sinnen verkligen kommer till
användning, då ögat förvirras av den gotiska
katedralens försvinnande i höjden, då tungan är
omgiven av öl och rött vin och då örat är
fyllt av gatularm, positivspel eller stora skratt.
Han avstod aldrig från att vara till i den
bullrande gemensamma yttervärlden. Och dock
blir man övertygad att all den förstoring och
omfattning han eftersträvade är en rörelse mot
ett centrum av stillhet och tystnad, att hans
förföljande av det uppenbara är ett sökande
i gränsområden, där våra sinnesfunktioner
glider över i förnimmande av ny art.
Det starka inflytande som Chesterton en
gång kom att utöva på mig, har långt senare
efterträtts av ett lika starkt — från Vilhelm
Ekelund. Det dröjde innan jag överhuvud
ställde dem båda tillsammans. När jag gjorde,
det, kanske det berodde på att så många av
den senares tankar syntes mig förtrogna vid
första läsningen och att denna i så hög grad
blev en nyupptäckt och därigenom en
fördjupning av något redan erfaret. Hos Vilhelm
Ekelund är just sökandet efter det uppenbara
så genomgående. All själsenergi och all
livsförmåga uppstår först när sinnena om
morgonen i ödmjukhet använts att uppleva sin
tillvaro, när vi åter och åter får det
sinnestillstånd som ställer oss vid alltings början,
när vi är trogna den första synen,
"förstlingsljuset" och känner det oerhörda närmande det
innebär att befinna sig inom vad han kallar
"lågheten", i det från falska kontakter och
falsk upphöjdhet befriade och oberoende
tillståndet. Och så kan man läsa följande aforism
ur "Lefnadsstämning" (nr 244):
Hvilken stor lättnad, hvilken lindring i
människornas hela sätt att förhålla sig inbördes skulle
det ej betyda, om lifvets hela curiositas, sagolikhet,
äfventyrlighet och obegriplighet alltid kunde stå fullt
lefvande för sinnet! Och är det ej just en del af de
produktivas uppgift, en del af värdet af deras
verksamhet: att hålla detta lindrande element vaket?
Att detta är i djup överensstämmelse med
Chesterton är tydligt men ingen tillfällighet.
När man i "Metron" läser raderna "Den som
lefver länge i strömmen af hoppfull tanke ..."
och "det är ett visst sinnestillstånd,
sinnesbeskaffenhet, som det ytterst kommer an på",
får man än starkare intryck av likheten i
tankevärldarna. Vilhelm Ekelunds
författarskap kan för den ytlige läsaren synas
monotont, fullt av upprepningar. Men är det inte
samma enformighet som vilar över vår dags
skeende och samma spänning som närmandet
till detta ständigt innebär? Samma nyss
började sökande efter "linea rerum", det
uppenbara och undflyende.
Och dock skulle denna likhet mellan
Chesterton och Vilhelm Ekelund, som nu
konstaterats, säga föga, om man inte framhävde
olikheten, bådas särställning. Chesterton talar,
man märker det nu, med alltför stort lättsinne
om de mörka stunderna. Han erkänner dem
inte som något annat än tillfälliga avbrott,
betingade av vår svaghet. Hans flodvåg finns
till oberoende av lågvattnet inom uppfyllelsens
sfär, inom det extatiskas område. För det unga
sinne, som är benäget till hastig vetskap och
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
