Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BO K,HYLLAN
berberg", närmast i form av att Mann mot
slutet av verket intar en allvarligare, mindre
ironisk hållning mot "civilisationslitteratören"
Settembrini.
Vi befinner oss nu i en ny efterkrigstid,
och antitesen Naphta—Settembrini, som
Thomas Mann för sin personliga del
övervann just genom författandet av
"Zauber-berg", kan på sätt och vis sägas vara
övervunnen också som europeisk situation. I och
med andra världskrigets slut och nazismens
undergång har det självmord, som Thomas
Mann lät Naphta begå i "Zauberberg", så att
säga materialiserats och tagit gestalt i politisk
verklighet. Därmed kanske vi kan vara mogna
för ett annat sätt att betrakta "Zauberberg".
Jag fick uppslaget till det genom en bok
om Thomas Mann av F. Lion (Zürich 1947).
Där påpekas att Zauberberg egentligen har
två hjältar: Hans Castorp och den i andra
utläggningar tämligen undanskymde kusinen
Joachim Ziemssen, för vars skull Castorp
ursprungligen kommer upp till sanatoriet
Berg-hof, det "trollberg", som bergtar honom.
Kusin Joachim är inte bergtagen i samma
mening som Castorp blir det. Han vägrar att
ge sig hän åt trollbergets
laisser-faire-stäm-ning, åt uppgiveisen inför döden och den
moraliska slappheten. Han beskrivs som
"ärke-sympatisk" och förefaller okomplicerad och
lättbegriplig. Men jag skulle tro att det lönar
sig att inte bara uppfatta honom som en
realistiskt tecknad människa utan också som en
allmänmänsklig, "filosofisk" eller "symbolisk"
gestalt. Detta gäller ju f. ö. om de flesta,
kanske alla, av Thomas Manns figurer, också när
de genom sin höga grad av åskådlighet
förefaller tecknade direkt — och avsiktslöst —
efter naturen.
Vid tiden för första världskrigets utbrott
hyste Thomas Mann planer på att skriva en
roman om Fredrik den store. (Det berättas
bl. a. om Gustav Aschenbach i "Der Tod in
Venedig" att han författat en dylik.) Den blev
emellertid inte av, utan på hösten 1914 lade
han i stället fram sin Fredrik-uppfattning i
essayn "Friedrich und die grosse Koalition".
Fredrik skildras som en man, vilken särskilt
starkt känt den motsats mellan ande och liv,
intellekt och demoni, som Thomas Mann
ständigt, under olika beteckningar och med vissa
betydelseförskjutningar, laborerar med i sitt
författarskap. Fredrik hade valt de senare
leden genom infallet i Sachsen 1756, lämnat
upplysningen och rokokosalongerna och börjat
sjuårskriget. Samma val hade Tyskland gjort
genom infallet i Belgien 1914, menade Thomas
Mann, och det är egentligen det han vill
försvara och psykologiskt förklara genom
Fred-rik-den-store-essayn.
Lion menar att Joachim Ziemssen i
"Zauberberg" är en omformning av den planerade
Fredriksgestalten. Detta kan synas som en
litteraturhistorisk specialfråga, men kan
faktiskt öppna ganska egenartade perspektiv.
Skall Ziemssen alltså räknas till
demonsidan, Naphtasidan? Man kan visserligen svara
ja på det, och låta honom få sällskap där av
så gott som alla de övriga huvudpersonerna,
den imponerande holländske storfinansiären,
"personligheten", mynheer Peeperkorn och
madame Clavdia Chauchat, den kirgisögda.
Också freudianen doktor Krakovski hör
närmast hemma där, ja i viss mån också
chefsläkaren, hovrådet Behrens. På så sätt blir
Settembrini stående ensam kvar på den
and-ligt-intellektuella skansen, där Castorp ända
till det sista tvekar att göra honom sällskap.
Men står inte Ziemssen i många avseenden
Settembrini närmast av huvudpersonerna? Det
är ju ett av hans mest utmärkande drag, att
han hela tiden ståndaktigt vägrar att ge sig
hän åt den demoniska trollbergstillvaron, som
Settembrini varnar för.
Vi kommer nog inte längre på den vägen.
Ziemssen hör lika litet som Castorp hemma
på någondera sidan, varken på Settembrinis
eller Naphtas.
Låt oss ta fasta på hans motspänstighet,
hans vägran att njuta trollbergets
ansvarslöshet. Här står han på samma linje som broder
Girolamo i Fiorenza och som Thomas
Buddenbrock, och på sätt och vis också som Fredrik
den store i rokokosalongerna. Han frestas att
ge efter av flickan med apelsinparfymen och
de framspringande brösten, men (i motsats
till Thomas Buddenbrook) förblir han
ståndaktig, och hans död innebär inte uppgivelse
och är i jules-romains’sk (och kanske också i
thomas-mannsk) mening ingen riktig död,
såtillvida som han har inflytande också efteråt,
och det i högre grad än när han levde. Detta
hans ökade inflytande beror på hans
ståndaktighet, och det är genom den som han
övervinner rivalen om Hans Castorps kärlek, den
överväldigande Peeperkorn, vars död just
innebär uppgivelse, kapitulation inför
trollberget.
Kanske låter talet om rivalitet mellan Ziems-
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
