- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
393

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

av

EBBE LINDE

Det kan inte hjälpas: odramatisk som den
är i gängse ytmening, liten i formatet och utan
intrig och dekoration, så var det ändå Pär
Lagerkvists "Låt människan leva" som blev
vår största teaterhändelse i en visserligen inte
allt för rikblommande vårmånad. Urpremiären
skedde på Götebors stadsteaters studio
(2 april), så följde Dramatens lilla scen
(14 april) och omsider radion (24 april).
Radioframföranden brukar annars inte beaktas
i denna krönika, dels för att hörspelen har sina
egna tekniska krav och sin egen artskilda
trängre ram, dels för att ingen recensent skulle
kunna hinna med att följa också dem till det
andra. Men i det här fallet är ett undantag
motiverat, eftersom den tanken låg nära till
hands att stycket skulle komma bättre till sin
rätt utan visuella intryck, när ändå så föga
fanns att se från scenen. Några döda bara,
"representative men", mänsklighetens
representanter i Emersons mening, vilka stiger ut
ur mörkret en efter en och åter stiger tillbaka
dit igen sedan de sagt sitt ord och gett oss
sin glimt av sig själva och av vad de
förkroppsligar, det är var sin sida av mänsklig
storhet och litenhet, av eviga, fåfänga
förhoppningar och ständigt martyrium. "Martyrerna",
kunde stycket lika väl hetat. Väl det enda
scenverk i världshistorien där bara en liten
bråkdel av replikerna är riktade till någon annan
figur på scenen, och den stora massan av dem
går ut direkt till publiken, eller, såsom i det
längsta sker, förbi den, ut i det ovissa, ut i
det svävande mörkret. Så litet för ögat; skulle
det inte bättre kunna suggereras av rösten
eller tänkas, som vid läsning? Den
uppfattningen uttalades redan när stycket vid
månadens början publicerades i bokform, vilket
skedde på Bonniers förlag (pris kr. 3: 25).

Jag vet att många ännu tänker så, men jag
är av alldeles motsatt åsikt. Det är sant att
radioframförandet i Henrik Dyfvermans regi
på enskilda punkter hade kvaliteter, som
varken Helge Wahlgrens eller Olof Widgrens
framställningar kom upp till. Den valda
musiken i styckets början, med dess stora tunga

vågor, varur rösterna steg, som dyningar från
evighetens strand. Rollbesättningen på ett par
händer. Identifikationsproblemet, svårigheten
för åhöraren att kunna hålla i sär alla de
uppträdande, hade skickligt lösts bara med stöd av
några insmugglade presentationsord här och
där. Jesus blev ingen stötesten, han gled in
bland de andra rösterna som en av dem, som
det skall vara, medan han mot författarens
intentioner pekades ut som något artskilt, i
Göteborg genom central entré och
baklänges-sorti, i Stockholm tvärtom genom sin
ohistoriska kostymering. Hos Lagerkvist är han ju
en mänsklighetens representant bland de andra,
låt vara kanske den främsta, och det kunde
han bli i radion. Men vad man gick miste
om var den gripande effekten när den
hängde bonden François anklagande apostroferar
publiken, styckets första stora emotionella
utbrott av oförsonad ton, omistligt och
avgörande. Och i dess spår förflyktigades
också verkan av den vänligt ironiskt-förbindliga
timbren i Sokrates’ ursäkter för att han nödgas
avbryta sitt (pjäsens) intressanta samtal med
oss om frågor, som för var människa dock
måste ha "en viss betydelse". För att sådana
bärande poänger skall kunna gå in, är det
oundgängligt med den personliga kontakt, som
bara talscenen kan ge. Distinktionen mellan
en stämma, riktad diffust ut i universum, och
en riktad just precis till dig, blir inte tydlig
nog i etern. Dessutom är det en felaktig
föreställning att några strålkastarbelysta
skådespelare i ett mörkt rum inte skulle vara något
att se. Tvärtom, just frånkopplingen av alla
störande dekorelement ger åt mask och mimik
en intensiv betydelse och väldiga möjligheter,
som många skådespelare också utomordentligt
visste att tillvarataga. De små nyanserna
förstoras genom ansiktets isolering, det är ju
därpå minst lika mycket som på den
kvadratmetermässiga uppförstoringen som verkan av
filmens närbilder bygger, och Pär Lagerkvist
vet det mycket väl. Till den vetskapen och till
sin mästerliga kompositionsteknik i tonfall och
typer har han valt att uteslutande lita den här

4 BLM 1949 V

393

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free