Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
då skulden på den svenska kritiken, som
försummat en stor uppgift. För ingen kan begära
att utlandet skall göra fynd i svensk litteratur
som vi inte tillräckligt energiskt gjort själva.
Vår tjugotalskritik var för ynkligt efterbliven
och bornerad, oförmögen att skilja stort från
smått. Trettitalskritiken upptäckte det som
skedde på andra sidan Nordsjön och Atlanten,
och var för yrvaket hänförd över upptäckten
för att ha tid att väga en landsman. Fyrtitalets
kritiker slutligen kom hos oss till orda för
unga, vid den lyckliga ålder då man tror att
världshistorien börjar med den egna
generationen. Och nu dess värre, är det nog för sent
att reparera skadan. Det skulle dock betytt
något för världen om Pär Lagerkvists humana
tanke fått vara med och forma den, så som
vi redan kan se att t. ex. Nietzsches i stor
skala gjorde det (med delvis visserligen
groteska konsekvenser). Men hans öde blir väl
snarare detsamma som andra smålandsgeniers,
en Thorilds, en Berwalds, en Hills, en Ernst
Josephsons, att bli monumentala ruinportaler
som ingenstans ledde, framtidsantikviteter i
stället för samtidsferment, förelöpare, vilkas
uppgift bara är att tas fram och dammas till
nationell stolthet vid ett och annat högtidligt
tillfälle då och då under seklen. Och
däremellan älskas bara av några enstaka.
Ytterligare några svenska urpremiärer och
repriser ha förekommit under den ovanligt
inhemskt inriktade teatermånaden april.
Stig Dagermans "Ingen går fri" hade sin
premiär på Malmö Intima Teater den 9
april. Skådespelet är en ganska emanciperad
dramatisering av romanen "Bränt barn", med
beskärning av flera av romanens bärande
scener, bl. a. den inledande begravningsscenen,
som är helt borta, men utbyggning av andra,
och rätt stark förskjutning av
huvudpersonernas karaktärer, särskilt Gun. Romanen
handlar som varje läsare torde minnas om en fader
och hans son. Modern är nyligen hastigt död,
men faderns tankar kretsar redan omedelbart
efter begravningen kring en annan kvinna, just
denna Gun, som varit hans älskarinna ännu
under hustruns livstid, och som han nu tänker
gifta sig med, till sonens indignation. Men
nemesis vakar, den indignerade blir själv kär
i Gun, och hon i honom (så i romanen; i
dramat är hon en indolent mansslukerska, som
bara tar för sig av det unga vinet, utan att
för den skull allvarligt fundera på att avstå
från det beprövade och lagrade). Han, Bengt,
begår således mot sin fästmö, och vad värre
är, på ett inre plan också mot moderns minne,
samma otrohetsbrott för vilket han dömer
fadern så hårt. När han tillnyktrad ur
kärleksruset besinnar det, så tar det honom i romanera
så pass, att han begår ett självmordsförsök;
i dramat får det mindre melodramatiskt stanna
med att han springer ut ett tag men kommer
tillbaka. Det vill säga, en hund har han
förut dräpt i ena som i andra fallet. Den
symboliserade kvinnans gamla älskare, som han är
svartsjuk på, och kanske också i viss grad
henne själv.
Personligen tyckte jag inte särskilt bra om
romanen, mest dock för att dess i mitt tycke
för rytmlösa, enformiga språkstil var så
plågsam. Dramat är i det fallet bättre, Dagerman
kan verkligen skriva en förnämlig teaterreplik
numera. Däremot utmärktes föreställningens
båda första akter av en sövande monotoni och
långsamhet i tempot, vilken nog var medveten
och ur kompositionssynpunkt begriplig, för att
inte säga i viss mån berättigad, men som rent
ut sagt gjorde det hela litet långtråkigt gäspigt.
Tempot stegrades ju sedan, när Gun och Bengt
kom på tu man hand i sportstugan, det blev
rentav furioso i svartsjukescenerna, men där
skramlade det å andra sidan rätt tomt, djupare
emotionell täckning saknades, det blev
tämligen ihålig teater. Och så är det ju det, att
man har sett så många rebelliska och
renhets-ivrande och i grunden så omogna söner på
seen på sista tiden — men för all del, det
skall ju inte Dagerman lastas för. Ett försök
att ta tjuren Hamlet vid hornen och avväpna
honom genom att uttryckligen frambesvärja
parallellen får också räknas till de mindre
lyckade inslagen i pjäsen. Men med alla sina
minus har stycket gott om pius ändå, och
likaså hade författarens regi. Det löjliga
regissörspratet om att levande författare par
tout måste hållas borta från sina pjäser beslogs
med ovederhäftighet, och det var skönt.
Tekniskt sett är "Ingen går fri" utan tvivel det
förfarnaste av Dagermans teaterstycken
hittills, och goda roller har det i ännu rikligare
mått än något av de förra. Den viktigaste,
Gun, kreerades överdådigt av Irma
Christen-son, en prestation helt olika alla hennes
tidigare, och konstnärligt sett en klass över. Men
också Erie Malmberg som fadern överraskade
med det lödigaste och bästa, som man väl
någonsin sett av honom. Stina Ståhle och Eva
Stiberg hade ytterst tacksamma scener som
faderns fula, resp. vackra syster, två figurer,
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
