- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
396

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

som har mer att göra i dramat än i romanen.
De båda unga, Bengt själv (Bengt Ekerot)
och hans fästmö (Nancy Dalunde) gjorde
kanske mera vad man väntade av dem, men för
den skull långt ifrån någon dålig insats.
Stycket går nu med Malmöensemblen ut på
iolkparksturné i sommar.

"Släpp fångarna loss, det är vår. Var
mänska i sin själ i grunden vill så väl..." Den
sjöbergska melodien ringer mig i huvudet när
jag i minnet återgenomlever den senkomna och
något torftiga urpremiären på Sara Sands
(Stina Aronsons) "Syskonbädd" på
Studiescenen (28 april). Ja, det är andra teatertider
nu än för 18 och 25 år sen, då inget nyskrivet
svenskt släpptes fram, annat än från
akademiledamöter och regissörer. Men det som
framför allt ligger melodien nära är väl pjäsens
yttre handling. Två jagade har rymt från sina
vårdanstalter. Det är en nervös kvinna och en
manlig paranoiker, vardera med starkt
främlingskap inför den okänsliga och mekaniskt
linjerande s. k. normalvärlden. Det
gemensamma ödet förenar dem i förståelse och
vänskap, och de sitter lyckliga och ser på havet
från hamnpiren, vilket de naturligtvis inte får
för de obarmhärtigt beskäftiga
ordningsrepresentanterna. Samma tacksamma motiv har vi
senare sett använt i Knud Sønderbys "En
kvinna är överflödig". Men här har det
centralare ställning och kompletteras på helt annat
sätt, med kvinnans begynnande tillfrisknande
till förmåga att sprida lugn och glädje
omkring sig i stället för den gamla
upprivenheten, och hennes upptäckt att de jagande är
jagade och instängda själva, i tankevanor och
fobier som är föga bättre än de sjukas. Men
allt detta spirande förstörs ju igen av de
"normala" makthavarna. Den närmaste
sensmoralen är att vi borde låta varandra vara i fred
mera, och den väcker sympati. Det är omätligt
mycket ont, som åstadkommes genom
härsklysten klåfingrighet vid varje upptäckt av
något psykiskt svagt och avvikande, det torde
stå fast, men man måste ju å andra sidan
erkänna att mycket ont kan åstadkommas
också genom laissez-aller, som Björn-Erik Höijer
gav en erinran om på samma tiljor i
föregående programmet. Inte alla "avvikande"
nöjer sig pålitligt med att dela ut pengar och
sitta på hamnpirar. "Jag tvekar som Frida
förstår av sociala skäl..."

"Sympati? — då hör du till
motståndar-lägret!" utbrister kvinnan, Harriet, i pjäsen.

Hennes och författarinnans krav är absolut,
brinnande skall man vara, och det är ju ej
heller en diktares sak att avväga. Helst som
kravet är personligt, för att inte säga
metafysiskt, snarare än socialt. Hela dialogen är
en vädjan till oss alla att släppa in nuet,
nycken, den omedelbara upplevelsen och den
omedelbara varma samkänslan i vår tillvaro,
i stället för dessa döda
intellektkonstruktioner ... Poetens eviga evangelium, och särskilt
under tjugotalsrevolten.

Yngve Gamlin hade löst
dekorationsproblemet på den trånga scenen ganska väl, med
utnyttjande, som författarinnan angivit, av i
första hand ljudkulisser. De främsta
skådespelarinsatserna gjordes av Majken Torkeli och
Percy Brandt, runt omkring var det svagare
och i periferien mer än lovligt klent. Något
man står frågande inför är de inte
omfångsrika, men fatala strykningar, som företagits.
Nyckelrepliken till pjäsens titel, den där det
talas om tillvarons syskonbädd som motsatsen
till reglementerad trafik, hade t. ex. kommit
bort. Avslutningsrepliken i första akten, som
drar en väsentlig förskottsparallell till
motsvarande replik i sista akten, likaså.
Lutherporträttet, som symboliskt makas snett av
pensionatsvärdinnan (Maj Hertzman-Ericson)
och skulle sätta avskedsvignetten, där det
glimmar i arrogant röd morgonsol, det fick
man aldrig se. Fanns inget sådant att
uppbringa i Stockholm så kunde det väl ersatts
med annan lämplig symbolisk tavla, eventuellt
bibeldevis, nu fick man höra fågelkvitter.
Genom dessa två ändringar blev det viktiga
sista ridåfallet absolut poänglöst. Om
någonstädes den gode guden skall göras
konventionellt, med milt farfarsskägg, så är det i
drömbilden i andra akten just i denna pjäs. Nu
fick man se en slätrakad figur bakom ett
galler; man trodde sig se en hospitalspatient,
en usurpator. Detaljer som knappast vittnar
om större förståelse för pjäsens innehåll och
konstnärliga struktur.

Samtidigt med den sena urpremiären har
"Syskonbädd" utsläppts i ny upplaga med ett
annat stycke, under den gemensamma titeln
"Två skådespel" (Norstedts förlag, kr. 7: 85).
Den andra pjäsen, "Dockdans", är skriven för
ett tiotal år sen allenast, men synes mig ej
kunna jämnställas med "Syskonbädd". Dels är
temat så mycket tunnare och längre utspunnet,
dels är behandlingen osjälvständigare. Skuggan
av Hjalmar Bergmans "En skugga" vilar starkt
över stycket, och "Dödens arlekin" spökar.

396

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0412.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free