Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Vrak (Epaves). Kortfilm skriven och inspelad
av Jacques-Yves Cousteau, Frédéric
Dumas och Philippe Tailleiz.
Sixtinska kapellets tak (La Volta della
Sistina). Manus och regi: Pietro
Fran-cisci. Foto: Angelo Jannarelli.
Två av månadens kortfilmer förtjänar att
omnämnas, inte så mycket beroende på
verkligt filmiska kvaliteter som på att de båda,
var på sitt sätt, vältaligt bevisar filmremsans
förmåga att avslöj a skönhetsvärden som annars
inte skulle vara tillgängliga. Den förnämsta
är den i Cannes 1946 prisbelönta Vrak — till
sina väsentliga delar, d. v. s.
undervattens-scenerna tagna på upp till 60 meters djup i
Medelhavet, en fantasieggande skapelse som
ger åskådaren visioner av drömda världar.
Skeppsvrakens arkitektur med mjuka
algbevuxna linjer minner om svunna verkligheter,
bland master och kring roderspillror går
fiskstimmen. Ljusspelet, dykaren som overkligt
rör sig i denna värld mellan liv och död,
silverbubblorna från hans syrgasapparat, vilka
tecknar mönster i de mattskimrande
vattenmassorna, de glidande ultrarapidiska
rörelserna — allt samverkar till att skapa en rad
surrealistiska bilder av intensiv skönhet.
En annan skönhetsupplevelse ger myllret
av figurer, ansikten och ansiktsuttryck på
Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet.
Den italienska kortfilmen Sixtinska
kapellets tak (den första i en serie om konst)
avslöjar för åskådaren detaljernas storhet i
konstnärens mäktiga skapelse, och tack vare
detta filmkamerans närbildsläge kan
enskildheter, vilka annars inte skulle kunna uppfattas,
komma fullt till sin rätt. Det är visserligen inte
film men det är filmen tagen i en närbesläktad
bildkonsts tjänst på ett sätt som visar, vad som
skulle kunna uträttas på detta område.
Hugo Wortzelius
Spela för mej (Make Mine Music).
Produktion: Walt Disney 1946.
Walt Disney är den obestridde mästaren när
det gäller att ge de döda tingen liv och
personlighet, men hans tecknade
människofigurer har alltid (med undantag för dvärgarna i
"Snövit") gjort ett underligt livlöst intryck.
Hans senaste film, "Spela för mej", bevisar
båda dessa saker men också att Disneys
kanske mest inspirerade konstnärskap yttrar sig
i de stycken "absolut" film, som ingått i de
flesta av hans senare produkter. Ett sådant
avsnitt är också höjdpunkten i de tio
musikaliska sketcher med skiftande motiv och i
olika stilar som tillsammans bildar "Spela för
mej": Benny Goodman och hans kvartett med
"After you’ve gone". Här får associationerna
flöda fritt, instrumenten i kvartetten uppträder
själva i ständigt skiftande skepnader, ytor,
färger och linjer bildar en enda gnistrande
kaskad av synintryck. Med sitt prov på en
äkta filmisk fantasi är det avsnittet en pärla
i Disneys produktion. En starkt personlig
prägel bär även den charmfulla kärlekshistorien
mellan skyltfönstrets herrhatt och damhatt.
Den är frisk i fabulerandet och fylld av en
tjusande tingens magi som är Disneys egen
lilla hemlighet. Samma friskhet i fabeln äger
också den "Silly Symphony" som handlar om
valen Willie, vilken sjunger opera för måsarna
och drömmer om Metropolitan men dödas när
han sjunger som vackrast (Disney är som
bekant också konstnärligt destruktiv!). En rad
ofta burleska infall och fyndigt utformade
situationer gör avsnittet typiskt för
upphovsmannen och detta gäller också "Sagan om
Peter och vargen" (till musik av Sergej
Prokofiev). Det sistnämnda partiet för tankarna
till "Fantasia", om vilken f. ö. hela filmen
påminner fastän den klassiska musiken här
bytts ut mot jazz och folkmusik.
Någon enhetlig linje finns inte i "Spela för
mej" och har heller aldrig avsetts. Den är en
provkarta på Disney och genom sin
mångsidighet blir den också prov på hans mindre
tilltalande sidor, bl. a. den ibland en aning
sirapssöta sentimentaliteten. Här representeras
den av tonpoemet "Blue Bayou", som
färgkomposition annars utmärkt, den trånsjuka
"Without you", ett annat parti som gränsar
till "absolut" film, och slutligen ett stycke
silhuettfilm, en genre som innebär en nyhet
för Disney. Som satiriker visar sig Disney i
upptaktens wild-west, i det ganska fräna
"sportreferatet med musik", som emellertid är
ett av de minst tillfredsställande partierna, ocli
det burleska jazzmellanspelet "All the Cats
Join in". Det sistnämnda får mitt i satiren en
speciell grace genom att ritstiftet griper in i
handlingen direkt, ungefär som penseln i några
av de bästa scenerna i "Saludos Amigos".
Någon direkt avmattning hos Disney tyder
inte denna hans sista produkt på trots att den
är rätt ojämn. Men den pekar otvivelaktigt
hän på den väg han bör följa för att förnya
sig och sin konst. Hugo Wortzelius
401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
