- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
402

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

INTRYCK AV SJU POETER

Östen Sjöstrand: unio. Bonniers 1949. 4: 75.

Elis Elmgren: Landskap kring ordet.
Bonniers 1949. 5:75.

Lars Gustav Hellström: Skuggans fånge.
Bonniers 1949. 5: 75.

Bengt V. Wall: Det inåtvända leendet. Tiden
1949. 3: 75.

Kjell Hjern: Måspredikan. Gebers 1949.
3:25.

Olle Larsson: Bräckt vatten. Bonniers 1949.
3:75.

Bo Setterlind : Resa i ditt inre. Bonniers
1949. 5: 25.

Den som är född till sädesärla kan
naturligtvis mera sällan bli en röd trumpet, och
den som lever en strålkastares ombytliga
tillvaro kan inte gärna vara taktfast säckpipa.
Man kan inte heller fordra fin botanik av en
charkuterist eller lövsågsarbeten av en
sjökonung. Man bör kanske alltså undertrycka
en ofta upplevd önskan att en poet skall skriva
annorlunda än han gör. Den skala av droger
från snabb visdom till djup grönska, från
späd musik till violett magi som en frenetisk
läsare av poesi behöver för sin tillväxt och
hädanfärd kan ingen enskild poet och ingen
enskild poetgeneration prestera. Ingen
förfogar över ett så stort apotek.

Men detta utkast till en lättköpt
toleransförsäkran måste av det stränga samvete som
oblidkeligt erinrar om aldrig övervunna
irritationer starkt modifieras. Vid det
nonchalanta förbigåendet av ett kravproblem möter
ständigt ett annat. Den redan i förtid åldrade
stridsfrågan om det är begriplighet eller
obegriplighet man fordrar av poesi kan man
hjälpligt trolla bort genom att betona ett
minimikrav på poesi: uttrycksfullhet. Om en
dikt inte är i något avseende uttrycksfull,
är det fullständigt likgiltigt om den är
begriplig eller ej.

Östen Sjöstrand har publicerat en
debutsamling som han kallar "unio". Den är så
sympatisk och så subtil att man måste
mobilisera all sin medfödda och tillägnade brutali-

tet för att säga någonting annat än: dessa
dikter äro nästan vackra, nästan utsökta,
förmodligen utspekulerade. Men man måste
förhävda sig och tillägga: i dessa dikter är nästan
allting utelämnat. I en ruinstad av ord
frapperas man av döda prepositioner. Här och
var ser man spåren av kreverade tankar och
med vemod i hjärtat undrar man deltagande:
hur såg de ut när de var hela? Någon gång
ser dessa brandgavlar och omsorgsfullt
utspridda tegelstenar intressanta ut på avstånd,
men det är sällan. I allmänhet härskar en total
anemi i detta själiska klimat, och ordrytmen
har på sin höjd ett begynnande regns glesa
musikalitet. Om orden, dessa ord som besvärat
poeten så mycket att han rent av måst tillgripa
dem för att kunna skapa de för den poetiska
hanteringen så nödvändiga mellanrummen,
har han egentligen värdiga tankar, när
han talar om "ord som ger osynliga linjer
förbinder vingar med floder fåglar med
korall och tystnadens rop med drömmens
bilder". Om dessa rader innebär hans
program, har han i varje fall inte förverkligat
det i sin diktsvit. — Vad som gör att man
trots allt gärna vill se en ny bok av Östen
Sjöstrand är ett par prosadikter som han tagit
med mot slutet av "unio". Här har den
fina sensibiliteten plötsligt uppenbarat sig
i suggestiva ordbrokader, vittnesbörd om
tålmodiga och långt ifrån ytliga studier inte
minst i fransk prosalyrik. När de är som
bäst kan de erinra en liten aning om Henri
Michaux, poeten som bekände att han
överhuvudtaget inte hittade mycket poesi i dikter.

Samme Michaux lär också vid något
tillfälle ha dekreterat att "ambitionen att skriva
en dikt är redan tillräckligt för att ta död
på den". När man läser Elis Elmgrens nya
diktsamling "Landskap kring ordet" är man
nästan beredd att ge Michaux rätt. Elmgren
har själv i en programartikel sökt klarlägga
sina speciella ambitioner, utövandet av en
modifierad surrealism som han inte vill kalla
för surrealism. Metoden borde, tycker man,
vara ganska fruktbar, men man kan inte med
bästa vilja säga att resultatet är anslående.
Och det beror naturligtvis dels på att poeten

402

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free