Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
inte i nödvändig utsträckning använt den
censur han så ivrigt pläderar för, dels på att
han råkat få alltför intetsägande associationer.
Naturligtvis kan man om man försöker sig på
en surrealistisk metod inlägga ett slags mening
i nästan vad som helst, t. ex. i följande rader:
"Vad är våra bröllop mer än tärningars bett
i varandra?" Man kan också gå ett steg längre
och försöka befria orden från största möjliga
antal tolkningsmöjligheter: "Kanske var vår
trasighet en vakt för duvor." Inte ens den
nakna meningslösheten i denna sats frapperar
någon som märklig. Det märkliga är bara att
poeten trycker den i en bok. Egentligen hade
man väl hoppats att surrealismen skulle vara
en genväg, en blixtväg, till någonting som
är väsentligt, uttrycksfullt, paradoxalt
belysande, på andra vägar oåtkomligt — inte en
omväg till någonting som är nonsens. Det är
alltså inte Elis Elmgrens poetiska
experimentlusta man reagerar mot utan mot den
bristande kritik han lägger i dagen, när han ger
liv åt sina ambitioner, när han tar död på
sina dikter.
Inte heller Lars Gustav Hellström som
tidigare givit så fina prov på fyndighet och
lyriskt sinnelag har denna gång lyckats skriva
en riktigt intresseväckande bok. "Skuggans
fånge" ger i rätt hög grad bilden av en poet
som försökt splittra sönder sin form i långt
högre grad än det är naturligt för honom. I
stort sett måste man nog säga att han med
detta formförnyelseförsök har huggit i sten
utan att några gnistor har uppstått. Leken med
cello och "clownklarinett" är tämligen
vanmäktig och illusionen av skuggfängelse
krymper alltför lätt ihop till en ganska liten "mörk
fläck i sanden". Solen skrämmer honom nog
egentligen inte, lika litet som "aftondaggens
svalka". I några dikter är han välgörande
naturlig, älskvärt och milt självironisk, i andra
har han svårt att dölja att han för tillfället har
förfärligt litet att säga.
Till säsongens anemier måste man nog
också räkna ett par böcker, där prosastycken i
stor utsträckning får dela publiceringsäran
med dikterna. Bengt V. Walls "Det
inåtvända leendet" är ett alldeles för fint fynd
för en mycket elak människa för att man
inte efter ett ögonblicks frestelser skall känna
sig tvungen att ålägga sig all den
självdisciplin som kräves av en lyrikanmälare. Man
inskränker alltså sina artigheter till några rent
kvantitativa upplysningar: "Det inåtvända
leendet" innehåller dikter, somliga långa som
Hornsgatan, och tankar och aforismer, somliga
djupare än gruvor.
Kjell Hjerns "Måspredikan" är en liten
tunn bok fylld av finesser. Säkert är den
alldeles för genomvävd av snabba leenden för
att man i en så gravlik tid som den vi råkar
leva i skulle våga kalla den betydande.
Nåväl, låt oss i stället kalla den en lysande
bagatell och rekommendera den till personer som
hyser svaghet för en smula stil och kan
tolerera någonting så lättfärdigt som grace i en
dikt till en dam, elegans i en meditation över
vanskligheten i att vara till. Dikterna är en
aning mer anemiska än prosaarabeskerna, men
det finns inte många rader i boken som inte
är läsvärda — om inte för annat så för nöjes
skull och för det fina vettets.
Fint vett är ännu inte någon skönjbar styrka
i de diktförsök med vilka debutanten Olle
Larsson gör sin entré i den svenska
vitterheten. Med honom lämnar vi definitivt
vårsäsongens anemiska kungsådra. Med grym och
uttrycksfull vällust beskriver han en liderlig
fisk på ett kolorerat fat, och i den grovt
naturalistiska folkhemsinteriören "Kontrast"
har han i viss mening överflyttat motivet till
människovärlden — reverenter talat har det
blivit en rätt obehaglig, en rätt osympatisk dikt.
Människoförakt i så lösryckt och så outrerad
form gör ett pinsamt omoget intryck. Att Olle
Larsson har en avgjord begåvning för
ordkonst — man vågar kanske rentav säga
poesi — finns det knappast någon anledning
att betvivla, fastän "Bräckt vatten" som
helhet är en fullkomligt omöjlig bok. Man får
hoppas att han, när han en gång återkommer,
inte excellerar i så tramsiga saker som
"myggsonaten". Herrar Jan Victor skulle säkert
åtaga sig att mot ett enkelt traktamente — en
pilsner och några ansjovissmörgåsar —
åstadkomma ett fullt acceptabelt motstycke på låt
oss säga 59 minuter.
Bo Setterlind fortsätter sin snabba
poetiska karriär mot ett okänt ändamål. Hans nya
dikter "Resa i ditt inre" ger inte hans mjuka
och vitala profil några skarpare konturer. Han
håller sina nyckfulla positioner. Och på ett
ännu alltför obekant postament uppför han
sin smidiga och lätt förföriska balett av
expressiva impressioner. Han är listig som ett barn
och hans rörelser är oberäkneliga som en
främmande fågels. "Narcissos" kallar han
följande dikt:
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
