Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Sådan är jag, kastar i vattnet en liten sten som gör
ringar
faller i fruktsoppa rödgnistrande
spegelbild under ett stort månpäron
Dyker upp, håller mellan fingrar fyllda glasplommon
rynkar molnens vita ögonbryn
Vad tänka de små människorna i sina snölyktor?
Ja, vad skall de små människorna tänka?
Åke Janzon
TEMA MED VARIATIONER
Teddy Brunius, Hans Cederquist, Lars
Göransson, Erland Josephson, Sven-Uno
Lindberg, Henning E. Stålhane: Balen
i fria luften. Bonniers 1949. 7: 50.
I stället för att gå i kompanjonskap om en
novellsamling i största allmänhet har sex unga
författare kommit överens om att fantisera
över ett visst, givet tema — alla historierna
skall enligt förutsättningarna röra sig om eller
upplösas i en friluftsbal. Temat lär enligt
uppgift i en av novellerna vara hämtat från Balzac,
men jag har tyvärr inte läst den ursprungliga
"Balen i fria luften". Som idé är det hela
roligt och kan i bästa fall ge en sådan
kollektivt författad samling en viss enhetlighet,
i varje fall om författarna ställs inför ett krav
på en psykologiskt-moralisk problemlösning.
Man kan tycka att detta tema snarare borde
inbjuda till en estetiserande och poetisk
behandling. Det är därför av intresse att
samtliga författare försett sina baler med ett
tragiskt slut: en friluftsbal tycks i våra dagar
helt enkelt inte få lov att vara annat än
någonting så hybrisartat, förtvivlat muntert eller
också bara overkligt och escapistiskt att den måste
hämna sig.
Individuellt har prestationerna givetvis
utfallit olika. Erland Josephson har gjort en
ironisk grimas som slutar med att han säger
återbud till balen i fråga. Henning E.
Stål-HANEs iscensättning i finländsk 90-talsmiljö
måste jag, trots de goda arrangemangen,
avböja även som conte drolatique, likaså
Sven-Uno Lindbergs overkliga cirkusmåleri som
smakar äldre svenskt filmmanuskript med
svaga tillsatser av Herman Bang och Gösta
von Hennigs. Teddy Brunius och Hans
Cederquist har båda lyckats turnera sina noveller
ganska väl i en ’beredskapsstil’ av något
mjukare prägel än den vi minns, vilket inte hindrar
att båda slutar med dödsfall, det ena tragiskt-
meningslöst, det andra tragiskt-groteskt. Det
längsta bidraget är av Lars Göransson, och
även om han kanske inte nått full konstnärlig
mognad, väger det ojämförligt tyngst. Han
har verkligen lyckats höja temat till
livssymbol. Hjälten är en (icke så medelmåttig)
medelmåtta hos vilken vissa konstnärliga,
vitalis-tiska, till slut även kvietistiska aspirationer
föder en känsla av evig otillräcklighet. Hans
modersbundna och hämmade famlande efter
en tankens, känslornas och sinnenas
friluftsbal slutar med att han inte känner sig duga ens
som dåre bland dårar på Beckomberga. Bara
en medelmåttig dåre! "Jag är alldeles oduglig
här också! mumlade han och stannade. Så
började han gråta. — Jag förstår inte, att man
inte för länge sedan kört mig härifrån!" Mot
den övriga situationstragiken står här en
verklig psykologisk tragik. Särskilt gripande är
skildringen av huvudpersonens förhållande till
en nymfomanisk medpatient. Gunnar Ekelöf
SISYFOS’ PROBLEM
Olle Svensson: Ond vandring. LT:s förlag
1949. 8: 50.
Folke Fridell: Av egen kraft. KF:s
bokförlag 1949. 5: 75.
I ett enquëtesvar till BLM förra året roade
sig Karl Vennberg med att visa upp
frihetsbegreppets relativitet genom att berätta om
katten Sisyfos, för vilken friheten innebar att
få vistas i det förbjudna av våningens två rum,
lugnt bortseende från att han fortfarande var
instängd i samma trånga lägenhet. Författaren
Gert Miller i Olle Svenssons nya roman är
i ungefär samma belägenhet som Sisyfos. Han
irrar runt i ett symboliskt landskap, från
station till station, till kvinnan, till Gud, till tron
på den fria individualismen — men var gång
han trott sig fri finner han sig fortfarande
vara fången innanför livets och samhällets
osynliga men oöverkomliga kasernmurar. Till
slut, när han gett upp, hamnar han i
fångenskap hos en mystisk, hårdhänt gud. Genom
att avstå sitt dricksvatten till en tynande
krukväxt i cellen och hjälpa den till blomning,
genom att gå i förbund med det liv han har på
nära håll, finner han sig slutligen fri, för första
gången. Men i en ironisk slutvinjett låter Olle
Svensson honom hittas utanför fönstret till ett
sjukhus, förmodligen ett sinnessjukhus, från
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
