Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
steriliteten, som med största konstförfarenhet
konstruerat en intellektuell tillvaro, "där allt
patos är bannlyst, utom möjligen i
tandren-göringsapparatens tryckluftsaggregat". Där
intet patos finns, där finns ingen ångest. I
en steril onatur finns ingen skräck. Här råder
ett intellektualiserat vacuums osårbarhet. Men
Kvinnotornets herre gör en upptäckt när han
inträder i det mausoleum som T. byggt över
den döda känslan:
denna kvinna, ovan kallad T., vinner vad hon
saknar genom att uttrycka sin saknad, formulera
sin brist. I en tillvaro meningslös, vidrig, löjlig, full
av skam och mod, vinner jag genom att uttrycka
dess fördömelse en mening, skönhet, ett värde, liv.
Jag finner det i uttryckandets egenvärde.
Det är klagans, ordkonstens, paradoxens och
ornamentikens osårbarhet. Men viktigare än
dessa eventuella alternativ är, tycks
Gyllensten anse, medvetenhetens och hopplöshetens
osårbarhet. Grundvalen för hans
livsuppfattning bildar den inte okända övertygelsen om
"naivitetens bankrutt", och med den
utgångspunkten vill han demonstrera "möjligheten att
leva utan omedelbarhet, naivitet, engagement
eller tro men i stället med en alltid verkande,
illusionslös vilja, som gör sin egen plikt och
som verkar bara av prestige inför sig själv".
I polemik mot Voltaire hävdar han i den
centrala och visserligen mycket ironiska
betraktelsen över "Livet i salongerna" att man har
möjligheten att leva med vetskap om att gud
inte finns, men som om han funnes, och
därmed närmar han sig alltså Vaihinger och
fictionalismen, och en av de uttrycksfulla
slutsatser han därvid drar av sitt resonemang
skulle möjligen kunna slinka in i en
modifierad existentialism: "det enda anständiga i
livet — visserligen aldrig älskare men också
aldrig mördare". Rent existentialistiska
tankegångar är det ju heller ingen svårighet att
upptäcka i "Moderna myter". Man kan välja
följande aforism: "Jag betraktar min tillvaro
som i alla avseenden och alla ögonblick
exem-plarisk. Det vill säga som exempel på hur man
skulle kunna leva." Men man måste ju
försiktigtvis tillägga, att ju mer självironi man
lägger in i denna vitsiga utsaga, deste mer får
den en elak bismak av drift med
existentialistiska teser.
Tankeinnehållet i Gyllenstens bok är
naturligtvis inte överväldigande originellt — vilket
tankeinnehåll är det — men författarens sätt
att formulera sin tankes saltomortaler är
lindrigt talat fyndigt, elegant och fantasifullt. Av
aforismerna är det förbluffande få som är
utan all glädje för den som sätter pris på så
vansklig lektyr. En aforistisk sekvens som
borde ha möjlighet att sätta spår även i det
svagaste minne heter "Sanningens teknik", och
man kan knappast motstå frestelsen att som
ett litet lockbete presentera några valda satser:
Enligt Binet—Simons intelligensprov skall ett barn
på 4 år kunna ånge sitt eget kön. Hur svår skulle
inte den uppgiften kunna vara för Otto Weininger!
Ett 6-årigt barn skall kunna skilja vackra och
fula ansikten från varandra på en teckning. Hur svår
skulle inte den uppgiften kunna vara för Pablo
Picasso!
Ett 11-års och 12-års barn skall kunna ordna
omkastade ord på ett riktigt sätt till en sats. Hur
svår skulle inte den uppgiften kunna vara för Paul
Eluard!
Så är det. Tillvaron innebär ett betydligt mer
svårlöst funktionsprov för geniet än för nollan.
Svårighetsgraden i skenbart samma uppgift ökar
progressivt med begåvningen. Ungefär som skatten
med förmögenheten.
De tankearabesker som Gyllensten
typografiskt ställt upp som poemer är inte alla
riktigt i nivå med aforismerna och har mera
sällan några utpräglade lyriska kvaliteter —
även om man gläder sig åt några stycken:
den om konteramiralen är en särskilt
utstuderat fräck bagatell och den om
frimärkssam-laren som så underbart överlevde eldsvådan
i sitt hus har en egenartad slapstick-komik
som är rätt enastående i svensk poesi. Om
man skulle våga sig på den farofyllda
uppgiften att söka utpeka några förebilder för
Lars Gyllenstens stil skulle listan bli mycket
brokig och besynnerlig. I den lilla parodiska
novellen "Ars amandi" har han lyckats
sammansmälta ingredienser från Hjalmar
Söderberg, Falstaff Fakir och Olle Holmberg, och
de inlagda poemerna innehåller bland annat
de mest medvetet troskyldiga
Lagerkvistvariationer. I "Konfrontation" har han
åstadkommit ett slags parodi på 40-talets
beredskaps-novellistik, och "Begravningen" är en —
betydligt intressantare — Kafkastudie i
mario-nettartat högaktningsfull och välknäppt
mardrömsbyråkrati. I den inte så litet preciösa
arabesken "Jakten på Enhörning" har han
nästan lyckats åstadkomma ett stycke Gertrude
Stein — fastän arrangemanget nog också
påminner en aning om Karl Vennberg.
Gyllenstens enorma receptivitet är naturligtvis inte
alldeles riskfri, men man får ändå inte av
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
