- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
413

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bokrecensioner

evighet, som är mindre helgjutna, mindre
skurna i ett stycke. De andra borde försöka
förstå och förlåta." Per Erik Wahlund

ROMANTIK
OCH RELIGION

Joan Grant: Åter till Elysium. Översättning
av Margaretha Odelberg. Norstedts
1949. 12: 75.

W. Somerset Maugham: Catalina.
Översättning av Nils Holmberg. Bonniers
1949. 8: 50.

Om man får döma av det porträtt som
pryder annonserna om den engelska
författarinnan Joan Grants böcker, så har vi här ett fall
där författarens karaktär och böckernas
fiktionskaraktär på ett märkligt sätt täcker
varandra. Joan Grant ser på kortet välpolerad,
dekorativt förandligad och beslutsamt ladylike
ut. Om man inte visste, att hon skrev böcker
om reinkarnationen, skulle man nästan kunna
ana det av hennes demonstrativt
själsfrånvarande blick; om man inte visste, att hon
gjorde det med enastående framgång och flit,
kunde man bestämt gissa sig till det av hennes
trots den ljuva krigsmålningen mycket
energiska mun.

I en rad tidigare böcker har Joan Grant i
konsekvent jag-form skildrat det gamla
Egyptens liv, sådant det tedde sig för en prästinna
som var väl insatt i landets religiösa
föreställningar och riter. Etiska och filosofiska
diskussioner brukar ta upp en god del av hennes
böcker. Både etiken och filosofin är av det
behagligt kultiverade slaget och bjuder inte på
några revolutionerande föreställningar. Joan
Grant är däremot djupt medveten om det
revolutionerande i hennes verkliga kärnidé,
som alltså är den att människan, med själ och
karaktär och intelligens, återföds ett oräknat
antal gånger och dessutom uppehåller sig i
någon slags skuggtillvaro mellan sina olika
jordeliv, ett skuggliv så pass likt det verkliga
att det kan ta flera år innan man upptäcker
att man är död. "Åter till Elysium", hennes
sista roman, varierar temat i grekisk miljö,
tydligen något århundrade före Kristi födelse.

"Tydligen", ty författarinnan lägger inte
ner något som helst intresse på att ge oss
någon verklig bild av en bestämd historisk
epok. Hon talar en hel del om Roms och
Greklands olika tänkesätt och seder, men det är

ett Rom och Grekland i största allmänhet, en
minsta gemensam nämnare för deras rika
historier. Inte heller är det något spännande och
romantiskt händelseförlopp som hon
koncentrerar sin energi på att beskriva. Det händer
visserligen huvudpersonen, den sköna
grekinnan Lukina, en hel del, men inget som
någonsin griper läsaren. Det hela flyter förbi,
overkligt som en dröm, och vad man minns efteråt
är Lukina i olika positioner, Lukina i olika
dräkter (dem lägger författarinnan däremot
ner verklig omsorg på), Lukina talande visa
ord med någon gammal grek eller romare.

Framför allt det sista. Den verkliga röda
tråden i boken är nämligen alla de män —
kvinnorna spelar en mycket underordnad roll
i romanen — som Lukina möter, charmar och
lär sig mycken jordisk och himmelsk visdom
av. Denna serie av möten begagnar Joan Grant
som förevändning för en hel del reflexioner
om svårigheten för en kvinna att bli
accepterad i männens samfund, om konflikten
mellan hennes längtan att bli mor och maka och
hennes intellektuella ambitioner, och om
världens tröttsamma kallsinnighet mot
reinkarna-tionslärans förkunnare. Alltsammans lättläst,
om också tidvis rätt sövande, och inte utan
pittoresk charm på sina ställen. En dambok i
ordets alla bemärkelser, garanterat fri från
varje slag av lidelse.

En romantisk berättelse med religiösa
föreställningar som material stämmer som
beskrivning både på "Åter till Elysium" och
Somerset Maughams "Catalina". Där slutar sen
likheten. Där Joan Grant är själfull, är
Somerset Maugham ironisk, och kommer just
därför verkligheten ett bra steg närmare. Hans
spännande roman från Don Quijotes och den
heliga Teresas Spanien behandlar
ödmjukhetens djupt religiösa tema med en
dubbelbottnad sarkasm, som naturligtvis inte är det
yttersta och riktigaste sättet, men ändå
föremålet mycket mer värdigt än salvelsefullt
svam-lande. I "Den vassa eggen" försökte sig
Maugham på att behandla ett allvarligt och för
honom själv viktigt tema på ett allvarligt sätt,
och frambragte sorgligt falska toner och som
naturlig biprodukt en gräslig film. I
"Catalina", historien om Madonnans två underverk
för den fattiga spanska flickan, har han
behandlat ett allvarligt tema på sitt eget sätt,
vilket inte är allvarligt, och resultatet är en
av de mänskligaste böcker han skrivit på
många år. Han tillåter sig rentav en smula
värme i sina tonfall, även om han tar skadan

413

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0429.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free