Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bokrecensioner
strömningar, trots att han, enligt uppgift, inte
kände till Rousseau. Det finns hos honom ett
starkt inslag av den känslosamma retorik som
alltmer skulle gripa omkring sig. Bellman har,
trots all sin "hogarthska" realism, behållit en
atmosfär av drömsk sagovärld, av Watteau
— eller kanske verkar det så därför att hans
värld är så förfluten och hans miljö så
bortblåst att vi inte skulle kunna återskapa den
utan honom. Det är i hans fall själva tingen
— eller synen på dem — som förändrats.
Ewald har däremot trots 1700-talsretoriken
drag av en modernitet som står oss nära
därför att människouppfattningen sedan honom
inte förändrats i det väsentliga och därför
att hans ärende är psykologisk realism, inte
genrebild. Man kan t. ex. ta en så pass
nyligen skriven självbiografi som Carl Nielsens
"Min barndom på Fyn" och man skall finna
att båda har en hel del gemensamt och att det
danska kynnet kanske skiftat mindre än det
svenska, förblivit mera konstant. Hos oss
gnisslar det mer i generationsväxlingen, och det
är t. ex. otänkbart att "Gustafs skål" eller
Kellgrens "Ädla skuggor" skulle ha fått stå
kvar som nationalsånger. Det är vårt
esplanad-system: vi river och vi rivs. Kanske är det
fråga om en långsam, genom sekler fortgående
utjämning av de överspänningar i folklynnet
som stormaktsdrömmen skapade och som
skapade den.
Som självbiografi är "Liv och meningar" på
en gång fragmentarisk och förunderligt
väl-komponerad. Ewald berättar sannerligen inte
sitt liv i någon ordningsföljd, utan han låter
sin tanke fladdra av och an och anknyter ofta
helt anakronistiskt episoderna till varandra —
också detta kan om man så vill kallas modernt.
Det är ett inre sammanhang han söker, livet
är inte huvudsaken utan meningarna. I början
är nog läsningen en smula tröttsam, ända tills
man vant sig vid pratsamheten och insett att
det dramatiska just inte är författarens styrka
och att han egentligen är en ensling som håller
låda med sig själv och sina minnen. Men när
man hunnit fram till kapitel som "Min
ärlighet" och de tre avslutande fragmenten har
man gjort bekantskap med ett älskvärt
temperament, en barnsligt vek men också på något
sätt barnsligt klok människa, som framför allt
är kemiskt fri från hyckleri och som blivit
självironisk i stället för kverulantisk av sina
erotiska och andra vedervärdigheter. I
’natursonens’ tidevarv var de äkta natursönerna
egendomligt nog inte så många, åtminstone
bland de skrivande. Ett tonfall som låter äkta
efter bara två sekler är trots allt en
märkvärdighet. Volymen är ovanligt väl illustrerad
med bilder av diktaren och hans miljöer.
Gunnar Ekelöf
SVENSK LITTERATUR
1900—1940
Henrik Schück och Karl Warburg:
Illustrerad svensk litteraturhistoria. Tredje,
fullständigt omarbetade upplagan utgiven av
Henrik Schück. Åttonde delen. Fyra
decennier av nittonhundratalet av
Erik Hjalmar Linder. Natur och
Kultur 1949. Klotband 43: —
Det är två decennier sedan Schück lade sista
handen vid tredje upplagan av
Schück-Warburg. Tiden har rusat iväg och redan skapat
avståndsperspektiv på två litterära generationer
efter hans egen, medan den tredje nu står i
sin fulla mognad. Schück ville inte skriva
historia om sina samtida, och den tjugo år
yngre Castrén, som tog vid där den gamle
slutat, gjorde halt före 1914. Hans avslutande
kapitel om "tiotalet" var närmast en skiss,
där det saknades så betydelsefulla namn som
Hellströms och Elin Wägners, och där den
sociala och allmänkulturella bakgrunden
försummats. Erik Hjalmar Linder, som anförtrotts
det vanskliga men hedrande uppdraget att föra
framställningen vidare intill andra
världskriget, har sålunda tagit upp tiotalet i hela
dess bredd till förnyad och långt mer
ingående prövning, men hans text går om lott med
Castréns även såtillvida som han ånyo
snabb-tecknat den litterära situationen vid
sekelskiftet. Han har därvid gjort de träffsäkra
iakttagelserna, att nittiotalet inte betecknade
någon ny start i vår litteratur utan snarast var
en glansfull men tillbakablickande parentes,
att Hjalmar Söderberg verkat stilbildande
ännu för så sentima författare som Olle
Hedberg och Fridegård, och att det inte var idéer
som Ossiannilsson älskade utan en attityd.
Avgörande för en samtidshistoria som
denna, själva grundproblemet, med vars
lösning det viktigaste är undangjort, är den
kinkiga frågan om ämnets disposition. I stort
sett avtecknar sig i Linders litteraturhistoria
liksom i verkligheten tre huvudskeden, det
första från sekelskiftet till första världskriget,
det andra omfattande efterkrigstiden, som är
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
