Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bokrecensioner
definitivt slut 1933, och det tredje trettiotalet,
som naturligt nog blivit mer summariskt
behandlat än de föregående perioderna. Linder
har inlett varje avsnitt med en saklig,
väl-orienterad bakgrundsstudie, där politiska,
sociologiska och idéhistoriska sammanhang
har retts ut med stor omsorg och mönstergill
opartiskhet. Besläktade eller jämnåriga
författare har sedan sammanförts i grupper kring
en ledande linje eller dominerande
personlighet, och med ett alldeles riktigt grepp har
epokens fyra genier, Hjalmar Bergman, Pär
Lagerkvist, Agnes von Krusenstjerna och
Birger Sjöberg, brutits ut och behandlats var för
sig i särskilda kapitel. Detta har också skett
med Lindorm, dock sedan hans avsnitt
försetts med överrubriken "Mellan vardagsidyll
och proletärdikt". Möjligen kan läsaren
härav förledas att mäta Lindorm med alltför stora
mått, men jag medger att han intog en
mellan-och sidoställning och därför är särskilt svår
att placera. Om Linders disposition på några
punkter förefaller mig diskutabel, så innebär
det ingen underskattning av hans mödor eller
av de vägande skäl han säkerligen har haft,
inte heller att granskaren tillmäter sina egna
synpunkter någon större vikt. Men dessa
avväganden blir med all sannolikhet så
bestämmande för en framtida uppfattning att
ytterligare ett vridande och vändande på tingen
kan anses försvarligt.
De borgerliga tiotalisterna har av Linder
studerats i tre kapitel, ett om dem som tidigt
var samhällsengagerade, ett om dem som först
med Bergsons hjälp lyckades frigöra sig från
fin-de-siècle-stämningarna och ett om de
"lyriska humanisterna" Ekelund och Österling.
Kronologiska skäl borde enligt min mening
ha talat för en omkastad ordning, eftersom
de båda skalderna var tidigare ute än
prosaisterna och hade sitt utgångsläge i
symbolismen; till dem hade författaren kunnat anknyta
avsnittet om Bertil Malmberg, om vilken något
liknande gäller, medan den kanske väl
utförligt behandlade gruppen
Asplund—Selander—Silfverstolpe lämpligen hade studerats i
samband med efterkrigsidyllen. Därefter kunde
Linder ha tagit itu med Lidman och Siwertz
och sist med samhällsskildrarna; från dem
hade sedan övergången till tiotalets
arbetar-författare varit mer naturlig. "Sprängd idyll"
är den slående riktiga och lyckligt funna
rubriken till ett välkänt och omdebatterat kapitel
i efterkrigsårens litterära historia; i en
underavdelning har Linder här skildrat "kampen
för en religion" hos författare som Harriet
Löwenhjelm, Karin Ek, Ragnar Jändel och
Erik Blomberg, men frågan är om inte den
sistnämnde hade haft sin rätta plats
tillsammans med Karin Boye och clartéfalangen; den
nya livskänsla han förkunnade hade dock
liksom hans lyrik en övervägande social, för att
inte säga socialistisk inriktning. I en
avslutande skiss, "Perspektiv på trettiotalet",
återfinns författare som Thorén och Beijer,
varemot inget finns att invända, men jag måste
protestera mot att Hans Botwid inte flyttats
upp ur denna källarvåning till exempelvis det
representationsgemak som kallats "Avslöjande
själsanalys". Genom sina stillfärdiga men
skarpkantade analyser av ångestneurosens
problem, av allt det inklämda och förträngda i
själslivet, som en dag bryter fram på ett
överraskande sätt, har Botwid inmutat en alldeles
egen domän i vår litteratur och gjort en
nyskapande insats just som avslöjare och
in-timist. En hantverkare som Hammenhög kunde
däremot med fördel ha flyttats ner på mer
obemärkt plats.
Detta är emellertid endast tänkbara
alternativ till Linders uppdelning av det väldiga,
svårbemästrade stoffet, som han visar sig
behärska med imponerande säkerhet och
kanske inte osvikligt men uppenbarligen mycket
fint sinne för proportioner. Den mäktiga
tomen är om åtta hundra sidor och ansluter
sig i fråga om uppställning, typografi och
illustrering direkt till de föregående delarna
av Schück och Warburg. Linder har aldrig
gjort någon hemlighet av att han omfattar
en kristen livssyn, och den röjer sig här i ett
påfallande men av sakernas eget sammanhang
fullt motiverat intresse för den religiösa
debatten. Inte för ett ögonblick har hans egen
inställning fått förrycka perspektiven, och den
har inte tagit sig uttryck i fördomsfull
moralism eller trångbröstad intolerans. Varje
författare har bedömts utifrån sina egna
förutsättningar, och Linder har inte hemfallit åt
någon överskattning av programmatiskt kristna
författare som Harry Blomberg eller Sven
Stolpe. Han har tydligen trätt i personlig
förbindelse med en rad av de omskrivna
författarna och har sålunda till stor del kunnat
bygga sin framställning på förut okänt
biografiskt material. Åtskilliga misstag i tidigare
forskning och kritik, vars resultat han eljest
sorgfälligt redovisar, har på så vis kunnat
rättas till. Det ökar naturligtvis än mer värdet
av hans bok, där den beundransvärda ovälden
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
