Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KOMMENTARER
Per Erik Wahlunds recension i BLM så att
den förefaller instämma med deras syften.
Man har ryckt ut orden "ett uppenbart
sede-fördärvat och sedefördärvande alster" ur
anmälan, utan att låtsas om att denna rad hos
Wahlund utgör exempel på den uppfattning
som en beundrare av Anderbergs tidigare
produktion kan tänkas ha om den nya boken;
det står alltså ingenstans att detta är
recensentens åsikt. Han säger tvärtom "Att ’Kain’
är en diktares och en oroande människas verk
på samma sätt som Pär Lagerkvists
ungdomsdiktning var det–-— den saken är
emellertid onödig att diskutera." Vilket inte helt
stämmer med krigmannaförbundets "Låt oss
bränna smutslitteraturen på bål! Gud vill det!"
Reverenter talat har nog krigsmannaförbundet
läst BLM (och Anderberg med) som fan läser
bibeln.
Trogna väktare
liar anständigheten f. ö. i de flesta länder, de
må sedan vara kapitalistiska eller progressiva.
I Ryssland har man länge haft ett gott öga till
den mesta moderna amerikanska litteraturen,
som beskyllts för upplösande tendenser. Nu har
en författare vid namn M. Mendelson skrivit
en lång artikel i den engelskspråkiga Soviet
Literature, där han i ett enda svep avlivar en
lång rad författarrykten, ungefär som när
jomsvikingarna strök med i "Röde Orm".
Artikeln (som lyckas få med orden dekadent
och dekadans 32 gånger på 8 sidor) går
överraskande nog också ut över Richard Wright,
författare till "Black Boy" och "Son av sitt
land". Denne, som fått uppbära mycken kritik
som kommunistsympatisör kallas här en
renegat av värsta slag, med ett drag av undergångs-
stämning i sina böcker som tjänar reaktionens
syften.
Bland andra "förrädare" nämns Dos Passos,
Thornton Wilder och givetvis Saroyan.
Hårdast utsatta blir dock Eugene O’Neill och
John Steinbeck. O’Neills "Si, iskarlen
kommer" framställs som ren antikommunistisk
propaganda och hans grepp att i slutscenen
låta en drucken sjåare sjunga
revolutionshymnen La Carmagnole betecknas som
blasfemi skapad av en moraliskt djupt sjunken
man. Ännu dekadentare är emellertid
Stein-beck. På "Vredens druvor" faller ingen skugga
men "Månen har gått ned" säges ha fått hela
problemet om motstånd mot nazismen om
bakfoten. Värst är dock "Buss på villovägar" som
från Mendelsons utgångspunkter avfärdas som
en demonstration av en samling depraverade
odjur, som blint lyder sina lägsta instinkter
och vars snedvridna själsliv framställs utan
hämningar och utan angivande av någon väg
till förbättring, vilket förefaller Mendelson
"motbjudande".
Ett uttalande
i frågan om sedlighet i litteraturen finner man
också i den lilla romanen "Drömmen om Eva",
som nyligen utgivits av en pseudonym i Kalmar
och som utan förbehåll kan rekommenderas
landets pekoralsamlare. Författaren gör där
följande programförklaring: "Jag har från
början gått in för att söka undvika allt
anstöt-ligt, men naturligtvis har jag inte kunnat
utesluta vad man kallar för vågade skildringar i
punkter där jag vet att läsaren gärna vill ha
detaljer." Där har Kristliga
krigsmannaförbundet och andra intresserade en definition
på pornografi så god som någon.
Åke Runnquist
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
