- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
433

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Eyvind Johnson: Pierre Barrot

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

pierre barrot

han var vid värdshuslivet förstorade han
säkert upp alltsammans: man var helt enkelt
bullersam. Han låg i sängen med knäppta
händer, öppen mun och uppspärrade ögon och
lyssnade. Genom takfönstret högt upp kom
fläktar av stekos, dofter av tidiga blommor
(tyckte han) och han kände rädsla för det
främmande brutala och för ensamheten.

De bråkade länge nere i salen innan det
äntligen blev lugnt. Huset och natten stillnade.
Någon gick långt nere i trappan med hasande
steg och han hörde kläder frasa. En dörr
öppnades och stängdes i mellanvåningen. Strax
efter, eller om en stund, var det bråk nere i
salen igen. Han hörde faderns röst, befallande,
något suddig och tung av vin säga något
ämbetsmannaaktigt, definitivt, som om den
avkunnade en dom. Pierre Barrot kunde inte
uppfatta orden men fylldes plötsligt och kanske
för första gången i sitt liv av en sorts stolthet.
Den mörka, tunga och i sin krets mäktiga
mannen som fick olåten att tystna var hans
far. Ömheten, ja kärleken till denna mänska
som var så olik honom själv vaknade med ens
i vårluft, stekos och rädsla. Han kunde inte
ligga, han steg upp och ställde sig under
fönstergluggen. Han lyssnade till urinskvalet och
vinillamåendets alla ljud nerifrån gården,
steg och slammer från köket och gården, de
avlägsna rösterna från salen. Där nere är min
far, tänkte han. Han bär sig inte illa åt, han
har sin balans och värdighet, han står högt
över alla andra, han talar lugnt och befallande.
Han ville se honom nu, säga till honom: Jag
känner mig trygg i ert sällskap, Monsieur,
Gud har gett mig en god far.

Han svepte kappan kring sin magra, sneda
kropp och öppnade dörren. Den gnisslade
styggt men nu var det ett lugnande ljud: den
levde, det fanns trygghet i huset. Han var
omgiven av ljud, men det var inte klostrets
tomma, ekande, ihåliga. Livets ljud och livets
ivriga röster, livets dofter fanns i detta hus.
Fotsulorna njöt av stengolvets kyla. Han
försökte stå alldeles rak i mörkret. All
skröplighet och snedhet föll av honom. Han tassade

tyst utför trappan. Han darrade när han kom
ner i mellanvåningen och måste ta stöd mot
den skrovliga stenväggen. Faderns röst kom
från bottenvåningen igen, fast, lugn, en
befallning:

—■ Nu vill jag ha lugnt i huset i natt!
Tänk på vem jag är! Förstått?

Och värdens gnälliga, kanske gråtilskna,
pipiga röst:

— Ja, herr rådman, men —

— Tyst!

Tystnad.

Under dörren till faderns rum längst in i
korridoren silade ljus ut. Han har ljus, tänkte
han. Man har tänt ljus åt honom. Jag ska
gå in och sätta mig och vänta och när han
kommer ska jag säga att jag tycker om honom,
att Gud har fyllt mitt hjärta med kärlek till
honom. Nej, säga: att jag var rädd och kände
mig sjuk. Nej: att jag är stolt över att han är
min far.

Han öppnade dörren.

— Kommer du nu äntligen!

I sängen, ovanpå täckbolstret, som på ett
moln, låg värdinnan naken, utbredd,
väntande. Bilden skulle stanna för alltid i Pierre
Barrots medvetande: det svarta, vilda håret,
de tillbakakastade armarna, den halvöppna
munnen, de skrattande, bruna ögonen (och
sedan häpnaden i dem),halsens linje, de stora,
spända brösten med bruna knoppar, den
fylliga figuren, håret i armhålorna, skötet i dess
galna, håriga nakenhet. Och vaxljuset i
kopparstaken på bordet lyste gult, smältande och
stilla på allt detta.

Han tog steget tillbaka, förde igen dörren
och slöt ögonen. Han trevade sig uppför
trappan och var mycket snedryggig och
krokig. Han stod utanför sin egen dörr,
fortfarande med slutna ögon, som om det skulle
ha hjälpt. Han hörde fadern komma från salen,
och gå tungt och myndigt genom korridoren.
Dörren i mellanvåningen öppnades samtidigt
som dörren till salen därnere häftigt drogs

433

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0449.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free