- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
435

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Eyvind Johnson: Pierre Barrot

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

pierre barrot

— Tig nu!

— Seså, monsieur! Han som ska bli präst
får väl vänja örona i tid.

— Jag vill inte höra mer!

Han ville inte höra mer. Det blev ett
tomrum när Balthasar gjorde en sur grimas och
teg för en stund. De stod ute på platsen, det
hände ingenting. Det var en vårdag, det fanns
galgar och blodlukt.

— Jaja, sade betjänten till sist melankoliskt.
Paris är verkligen en stad där man kan ha
trevligt och leva rullan ifall man har så ställt.
Här är Stadshuset. Där har jag vart inne
åtskilliga gånger. Med hans pappa också,
monsieur. När hans pappa har varit inne och
pratat med storgubbarna.

— Vi går, sade Pierre Barrot.

De gick tysta tillbaka upp Rue Saint-Martin
och sedan mellan Nötre-Damebrons trähus och
butiker över till Citéön. Han tyckte att
kvinnorna grep efter honom, de ropade något om
hans ungdom och mörka dräkt. Kanske om
hans snedhet. Man skulle häkta dem, tänkte
han. Slut på nöjet. Mellan fyra hästar.

Hans minne avNotre-Damelåg sedan i
brungrå dimma. Han stod på Hötel-Dieuplatsen och
stirrade upp mot den mörka stenmassan men
hans blick fick inget grepp kring den.
Kyrkornas moder tryckte ner honom med sin
tyngd. Han såg statyerna av kungarna och av
den folket kallade Den store fastande, Den
helige Christof oros. Balthasar måste yttra sig:

— Den där kallas Grå herrn. Det är för att
han är grå. Ska vi kila in ett slag så är det
undanstökat?

— Inte nu, sade han.

De vandrade tillbaka över Pont-Neuf där
sikten var fri. Till Balthasars förvåning ville
han stanna på den en liten stund. Och där såg
Pierre Barrot det mesta han fick se av Paris:
husgyttret bakom dem på vänstra stranden,
broarna med de höga överbyggnaderna,
Louvrens murar, kajerna under byggnad, de
sandiga, snåriga stränderna, husmassor, torn
och kyrkspiror. Det gled förbi hans ögon.
Han kände sig ha monopol på Gud, på San-

ningen, på Det äkta. Han stod i ett svall av
brons eget liv och var en fast klippa på
vilken ett tempel skulle byggas. Han berättade
aldrig sedan ett ord om Paris så som andra
gör. Han hade sett, han visste, det fanns bilder
av staden inom honom, minnen av ljud och
lukter. Han mindes men hade ingenting att
yttra om borgare i vida hattar och färggranna
kläder, väldiga herrar i kaross och till häst,
soldater på permission eller på väg till sina
regementen, gatflickor, trollkonstnärer,
klädeshandlare, munkar; nej inte ens om munkar och
studenter. Det var ett liv som lyste av
maktens glans och bubblade av ångest och begär;
men det angick honom inte. Klockorna i
tornen bångade, skrällde, klingade, röster skrek
och vädjade, röt och tiggde, övertalade,
prisade och hånade. Han hade ingenting med det
att skaffa. Lukten av mänskor och djur, av
stekos och träck, av vår och vatten, av profan
rök och helgad rökelse, stank av elände, av
kroppslig lusta värvde kring honom; men han
var bortanför det. Han var Pierre Barrot som
försvarade Gud.

— Nu tar vi en titt på Louvren, sade
Balthasar.

Han ville inte. Betjänten följde honom
tillbaka till logiet. Han åt ensam i stora salen,
bröd, vatten och kokt salt fisk och gick sedan
upp på sitt rum. Där låg han på rygg på
sängen och stirrade upp i sänghimmelns
smutsiga, blå tyg. Han lyssnade, ljud gled förbi
hans öron. De rörde honom inte.

Dagen efter sökte han sig ensam till
Notre-Dame. Han strövade under de höga valven
men de gav honom bara ny oro. Han knäföll
framför Madonnans bild vid norra porten,
Klosterporten, och mumlade sina böner.

De reste hemåt samma vägar, Etampes,
Orléans, Blois och Amboise gungade förbi i
vårljus. I värdshusen luktade stekt kött och
kvinnosvett. I Tours tog de in på samma ställe.
Han låg vaken hela natten i livets mest
doftrika vår, Herrans år 1612, och hörde ljuden
stillna därnere i de mänskliga regionerna.
Rummet var fullt av demoner. Han drev ut

435

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free