Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Eyvind Johnson: Pierre Barrot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eyvind johnson
många av dem med kraften av sin vilja men
kunde inte försvara sig mot sin hörsel. Fötter
tassade i trapporna, kläder frasade, tunga steg
ekade i korridorerna. Han gömde ansiktet i
händerna och grät över sitt begär, sin skräck,
sin vanförhet och fulhet.
Han fick den skarpa blicken, den som
känner igen. Han kunde lukta dem i luften långt
innan han kom: i luften kring kvinnorna. Han
drev ut demoner och det blev hans
berömmelse.
På hösten 1632, efter pesten, träffade han
Jeanne de Beaucil, priorinnan i
ursulinklost-ret i L. Biktfadern där, Jehan Minet, hade
talat med henne om Pierre Barrot och hon
sände bud till Chinon efter honom.
— Jag har hört talas mycket om er och
bett er komma för att ge mig goda råd, sade
hon.
De satt i samtalsrummet.
Hon liknade någon han hade sett för
längesen. Hon kommer nog att bli fylligare, kanske
fet med tiden, tänkte han flyktigt och stirrade
på hennes hårfäste, just den punkt där hättan
dolde det. Hennes hållning var ansträngd.
Det var någon vanskapt med hennes hals eller
rygg-
—- Om jag nu kan ge er några råd, sade han
släpigt och försökte hålla sig så rak i stolen
som hans sneda rygg tillät.
— Det är ju mest unga flickor här, sade
hon. Flera av dem stannar bara ett par tre år,
sedan ska de ut i livet. Och där lurar förstås
en massa faror. De är så oskyddade mot —
mot demoner. Försvarslösa. Fader Minet har
sagt mig att ni har stor erfarenhet, fader
Barrot.
— Ingen erfarenhet räcker till, sade han
blygsamt och tittade ner mot hennes Iår och
sköte. Han fick intrycket av en stor, förvuxen
flicka, en snart medelålders tonåring. Det fanns
drag av hunger och glupskhet i hennes
ansikte.
—- Det finns så många faror, sade han efter
en paus. Och så spände han blicken i hennes
mösskant: — Djävulen känner alla vägar till
mänskans kropp och själ.
Hennes händer var oroliga. Hon kunde inte
sitta stilla många minuter i taget. Hon hade ett
sätt att ryckigt vrida på huvudet och kroppen
och det var inte husmorsjäkt; och hennes
samtal hoppade hit och dit.
— Vi har en släkting till Kardinalen här,
sade hon.
— Ja, jag har hört det.
Hon sökte något att tillägga.
—■ Det är roligt för oss att ha henne här.
Hon är mycket from. Hon heter syster Claire,
född de Sazilly. Hon är mycket känslig.
—■ Ja? sade han.
— Syster Änne är vår äldsta, hon är över
fyrti. Hon var gift en gång i världen. Hon är
mycket känslig. Håller sig mest för sig själv,
hon är mycket from.
•—- Det är angenämt att höra, sade han stelt.
Hon bad inte om direkta råd.
— De är lite oroliga nu, sade hon.
— Ni kan skriva eller skicka bud ifall det
är något, sade han.
Hon är inte mogen ännu, tänkte han när
han gick. Men han kände dem i luften. De har
varit här. De kommer tillbaka när det har
mognat mer, tänkte han.
Ibland, allt för ofta, hörde han Urbain
Grainiers namn. En man, omgiven av
kvinnor. Många. En präst som lever med en kvinna
och alla vet det. En präst som är vacker med
en vacker kvinna.
År 1626 såg han henne utanför sin egen
kyrka i Chinon. Han följde efter när hon
gick över torget. Han måste fukta sina läppar
med tungan innan han kunde tala till henne.
Han kände yrsel men han visste ju att hans
tankar var sällsynt rena.
— Heter ni inte Madeleine de Brone?
— Ja, svarade hon och vände sitt mjuka,
runda, häpna ansikte mot honom.
Han mumlade det han tänkte så intensivt
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
