- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
442

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Noël Devaulx: Vampyren. Novell. Översättning av C. G. Bjurström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NOËL DEVAULX

som tio steg längre bort vek av, upplyst av ett
dammigt ljus. Jag tänkte åter att det inte var
onyttigt att ta sig en titt på utrymmena och
fortsatte helt fräckt att gå på.

Men den trånga korridoren förde mig
plötsligt ut till en gård omgiven av en öppen gång,
och vad jag först hade trott vara korridorens
vägg som vek av, var en pelare. Jag var inte
inställd på att så snabbt komma fram ur
gången och blev alldeles förvirrad av den
församling jag kom in i, varför jag valde den
dummaste lösningen, satte ner foten jag höll i
luften och tryckte mig intill pelaren.

Ett femtiotal personer satt på gården, de
flesta mitt i solskenet. Lyckligtvis var det inte
fråga om en skara som samlats för att prata
eller för att gemensamt utföra några mindre
sysslor på gården — i så fall hade jag ofelbart
blivit avslöj ad — utan för att se ett skådespel,
verkade det, som för övrigt var märkvärdigt
tyst. Rader med stolar och bänkar var vända
mot det hörn av gården som pelaren dolde för
mig. Jag såg församlingen snett framifrån eller
snett bakifrån. Solen skar igenom ett tjockt,
kvävande damm som påminde om dammet på
en loge i närheten av sädesvannorna.

En gammal man satt på hedersplatsen, på en
liten estrad, tror jag. Hans halmhatt höjde sig
över menigheten som ett hotande attribut. Han
omgavs av män i mogen ålder vilka dock inte
företrädde några mera markanta släktdrag.
Allas uttryck vittnade om en stor
själsspänning. På de första raderna såg man bara breda
mansryggar, klädda i ljusa tyger av den sort
som gipsarbetare och murare brukar föredra.
På de följande bänkarna satt omväxlande
kvinnor och grovarbetare i skjorta och hängslen.
Så kom till sist en serie mer eller mindre
oordnade tomma bänkar och taburetter; på
en av dem låg en schal kvar. Jag antog att
några av de närvarande blivit tvungna att
lämna skådespelet för att sköta ladugården
eller någon annan liknande syssla, fastän den
absoluta tystnad som rådde såväl här som
runtomkring inte gjorde det troligt. Av dem som
stannat satt en del gränsle, andra bredde ut

sig med nacken i händerna och armbågarna
utåt. Men alla de olika nonchalanta attityderna
präglades fortfarande av det mest outtröttliga
intresse för vad som pågick. Det var
förvånande att de lyckats få barnen så stilla utan
att omge dem med en skräckstämning, vilket
givetvis inte kunnat komma ifråga på en
sådan här familjefest. Luften var tung och
tröttande, det är sant. Kvinnorna tycktes mig äga
en lite banal skönhet, och de var alltför
brokigt klädda för traktens smak. Sidentygerna
smet åt över axlarna som glänste av olja och
parfym.

Jag hörde fortfarande inte ett ljud och
antog därför att det var tablåer som uppfördes
av resande mimer eller av gårdens arbetare.
Jag kunde inte röra mig utan att bli upptäckt
av skådespelarna, men jag kunde utan
svårighet föreställa mig hur dråplig en sådan
rudimentär teater måste vara. Det var uppenbart
att dräkternas och tillbehörens torftighet — de
var förmodligen hoprafsade bland kvinnornas
gamla kläder — krävde ett verksamt deltagande
av åskådarna för att scenen skulle bli trolig,
och på så vis förklarade att de gjorde så
ovanliga ansträngningar att hålla sig
uppmärksamma. Jag väntade att någon händelse,
applåder, ett meddelande om dekorbyte, någon
insamling skulle göra slut på min besvärliga
position. Tiden gick utan att bringa någon
lösning, och detta pågick så länge att j ag, efter
att i en kort rådplägning med mig själv ha
övervägt mina chanser, beslöt mig för att titta
fram ett ögonblick.

Men där fanns inget skådespel, inte den
minsta lilla motivering för denna
sammankomst. Det andra hörnet av gården var liksom
det där jag stod belamrat med fernissat tegel..
Lite längre bort var några kar staplade på
varandra, så att de lämnade ingången till en
källare fri. Ett stycke därifrån låg en
gammaldags apparat för att spruta sulfat på
vinran-korna, uppmonterad på ett jättelikt underrede
bestående av två packsadlar. På spikar på
väggen hängde utpyntade ok och seltyg för
mulåsnor. Ovanför en list av tegelpannor reste;

442

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free