Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Noël Devaulx: Vampyren. Novell. Översättning av C. G. Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VA M P Y R E N
murarna sig så högt att de tycktes luta inåt.
Fönstren var lika omsorgsfullt stängda, lika
blomlösa som dem jag sett uppifrån kullarna.
Den urvattnade rappningen hängde i flak och
här och var tittade teglets slitna yta fram.
Nertill, mellan två staplar av tegelpannor, var
tydligen ställets skyddshelgon uppställt.
Framför honom låg en bukett, vars gulnade blad
och fransiga band talade om att glädje —
ringlekar, frisk och rodnande lycka — en gång
hade funnits på egendomen.
Jag hade alltså i lugn och ro granskat mitt
nya upptäcktsfält då en kvinna reste sig och
lämnade gården utan att förorsaka den minsta
ändring i sina grannars hållning. Det var en
kraftig husmoderstyp, praktiskt klädd och med
röda arbetshänder. Jag drog därav den
slutsatsen att detta underliga tidsfördriv inte
uteslöt andra, mera jordbundna sysselsättningar
och att köksslammer och lökos snart skulle
meddela mig att jag kunde gå min väg. Men
jag väntade länge. Visserligen hördes liksom
ett jämrande, en lång ångestfylld suck som
verkade som om den vore kvävd nere i
källarnas djup. Skuggan nådde fram till de sista
tegelpannorna utan att tystnaden störts på
något annat vis.
Jag skulle ha gett min Ford, mina väskor
och vad annat jag hade av denna världens
goda för att vara tillbaka i min mors salong
eller i Pompidors butik. Visst hade jag
möjlighet att när som helst lämna dessa
egendomliga tilldragelser och ändå — var det den
kvava luften eller den fasa som jag utan att
erkänna det hade låtit mig gripas av undan
för undan? — mina blickar vände ideligen
åter till samma punkt, väntade att denna
stelnade värld skulle sprängas sönder av sin egen
orimlighet; mina tankar vände och vred på
ständigt samma ångest, ständigt samma fråga
i tusen olika skepnader: vad var det för dröm
dessa människor hängav sig åt? vilken
insmickrande bild av det förflutna var det de
manade fram på nytt ur sin uppmärksamma
betraktelse? vilken ljuv förtrolighet?. . . —
Eller: vad var det de flydde från in i fiktio-
nen? De dagliga behoven? årstidernas och
fältens tvång? vilken sanning, vilket
nederlag? ... Vad var det för vidunder som var
dem så nära att de till varje pris behövde detta
illusionens utsiktstorn? ... Skulle inte de
korgflätande kvinnorna på nytt böja sig fram
i takt? skulle inte männen, på nytt samlade
kring patriarken, åter energiskt fråga hur
framtiden skulle bli? Mina tankar fyllde den
jättelika byggnaden, gårdarnas och ladornas
rad med liv. Herdarna kom hem från
betesmarkerna vid aftonsvalkan. Flickor i
långdans hjälpte griniga barn som fåren knuffat
omkull.. . Äntligen, liksom för att ge rätt åt
min väntan reste sig en av arbetarna och
gick ut.
Det gick en ganska lång stund. Jag hörde
en kort klagan som steg upp från marken,
alldeles under drömmarnas fötter. Församlingen
förblev oberörd och jag kunde ett ögonblick
tvivla på att jag hade hört rätt. Men strax
efter steg ett skri upp. Gården skakades av ett
hj ärtslitande vrål som tycktes utgå från mitten
av gården, under jordskorpan, ur någon djup
gång, men som överallt banade sig ut, som
överallt fann resonans, det sköljde ut genom
källargluggarna i kraftiga, täta vågor, det
borrade sig upp mellan grus och tegelhögar...
På nytt tystnad. Ingen förändring i
anlets-dragen, de blev en aning mera ansträngda,
kontrasten mellan den bekväma ställningen och
den stirrande blicken blev en aning mera
kännbar.
Jag stod inte längre ut med att sväva i
ovisshet. Skriet hade rensat luften, löst
förtrollningen som hållit min vilja fången. Jag
glömde min fruktan, det olämpliga i min
närvaro, jag lämnade min pelare och lutade mig
över första källarglugg. Konturerna ordnade
upp sig i mörkret. En stödmur, en annan mur
som svängde, visade mig formen och vidden
hos källarna över vilka gården bredde ut sig.
Längre ner mötte ögat endast ett tjockt
mörker. Därifrån måste denna fadda doft som
kväljde mig, komma. Här och var kunde jag
alltjämt urskilja en list, en pelare som stack
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
