- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
454

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - John Peale Bishop: Poesi och måleri. Översättning av Torsten Blomkvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHN PEALE BISHOP

Vi kan inte göra detta. Och än mer, vi vet
att förutsättandet av begränsningar för
konstnären är början till frigörelse och att vi själva
i fråga om det fullständiga konstverket
visserligen alltid känner till vilka uttrycksmedlen
är men aldrig vet målet. Jag kan tala om hur
Shakespeare skrev "Full fathom five". Jag
kan omöjligt tala om för er vad han skrev.
Det enda jag kan säga är att det är poesi.
Jag kan på duken penseldrag för penseldrag
studera hur Cézanne målade, men om jag
skulle säga er att det han hade målat var
ett par äpplen och en bordduk, skulle ni veta
att jag ingenting hade sagt.

Såväl poesiens som musikens konst
manifesterar sig i ett behärskande av tiden. Poeten
har ord att arbeta med och orden är hans
enda ljud; det är genom att behärska deras
ordningsföljd i tiden han tycks behärska
tiden; det är på den sinnliga fördelningen av
dem han måste bygga för att bibringa en
känsla av varaktighet. En målare igenkännes
på sin rumsskapande förmåga. Vad han gör
då han lägger färg på duken är att av det som
saknade djup skapa en varaktig rumsillusion.
Inom detta rum kan endast ett moment i varje
handling visas. Vad som kommer före och efter
detta tidsmoment, vilket måste ses i rummet,
kan man på sin höjd tänka sig.

Låt oss gå tillbaka till tiden före den stora
moderna förvirringen och undersöka vad som
hände i detta rum. Jag tänker som exempel
ta en stridsmålning, som är idel handling, en
av de många målningar Paolo Uccello gjorde
av Striden vid San Romano, den tavla som nu
hänger i National Gallery i London. Med höjda
lansar, under vita baner som vinden sliter i,
störtar ryttarna in från vänster. Den vita
stridshästen under den turbanklädde soldaten i
förgrunden stegrar sig, frustande av stridslust.
Florentinaren med den fantastiska hjälmen har
redan sänkt lansen för att möta den
anstormande sienesaren. Till höger går de stridande
på ömse sidor löat på varandra svängande
svärden över hästarnas huvuden. På en avlägsen
bergssluttning bortom skärmytslingen kan man

454

se fotsoldater och ovanför dem på en kulle,
förminskade av avståndet, ytterligare två
ryttare. Det moment målaren har valt att avbilda,
är den första sammanstötningen mellan
florentinare och sienesare, ett moment som är
helt fyllt av handling, som komponerats i
rummet av många handlingar och likväl ur tidens
synpunkt är blott ett enda moment. De
käm-pandes rörelse är orörlig, hästarnas vilda
språng hejdade. Vad som har varit, är, och
i det som verkligen ses, förutses vad som strax
skall ske. Den rumsliga efterbildningen av ett
ögonblick (och detta är allt vad Striden vid
San Romano är) är fortfarande en
tidsföreställning.

Vi kan inte i en målning bortse från tiden
och allra minst kan vi bortse från den när
det gäller Paolo Uccello. Ty det var Uccello
som införde perspektivet i den europeiska
målarkonsten och perspektivet är det medel
som möjliggör för målaren att i sin
komposition inkludera tidsmedvetandet; ty det är med
hjälp av perspektivet vi varseblir avståndet
mellan olika föremål i rummet och alla
avstånd kan, liksom de astronomiska avstånden,
uttryckas i tid. Men hur stort tidselementet
än är, har det i Uccellos komposition
förvandlats och fått ett rent rumsligt uttryck. Det är
detta som gör Striden vid San Romano till en
av den europeiska kulturens verkligt stora
målningar. Männens och hästarnas varandra
bekämpande kroppar är inte ställda mot
varandra endast i en strid; här är de motståndare
i rummet. Lansarna som lyfts och sänks,
svärden som höjs och slår ner, alla dessa
rörelser som i verkliga livet inte kunde ha fått
någon innebörd utom i tiden, sätts här i
rumsligt förhållande till varandra och skapar sin
innebörd genom att helt enkelt existera. Och
alla står under fullkomlig kontroll. Alla dessa
rörelser har till syfte att döda och skulle
därför i levande livet ha varit våldsamma. Men
här ger de intryck av absolut lugn. Människan
har tillförts naturen. Konstens ordning har
påtvingats den mänskliga oordningen.

I Paolo Uccellos stridsscen har handlingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free