Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - John Peale Bishop: Poesi och måleri. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN PEALE BISHOP
detta O av trä var skaldens ord. Vad gör då
Shakespeare? Eftersom han inte kan visa
slaget vid Agincourt inne på scenen, avleder han
intresset till något som han kan visa.
Agincourt var ett av de intressantaste slag som
någonsin har utkämpats. Men medan det
förberedes, medan det drivs mot sitt slut,
koncentreras uppmärksamheten till förhållandet
mellan härskare och undersåte. Detta var inte
endast av största intresse för Shakespeare själv
— och förmodligen för hans publik — utan
det var ett förhållande som helt och fullt kunde
åskådliggöras i en följd av scener, vilka visar
än den ena, än den andra sidan av problemet,
men aldrig, inte ens tillsammantagna,
överskrider scenens möjligheter.
Fast diktarens konst är bunden vid tiden,
kan han inte undslippa rummet. Ty våra sinnen
är så funtade att rummet är ett nödvändigt
begrepp. Den största rumsutsträckning
Shakespeare någonsin sökte framställa på scenen,
förekommer i Antonius och Cleopatra, där vi,
om vi blott lyssnar till orden, hör arméers
tunga marsch över tre kontinenter. Men det
är ett rum vi hör; det når oss i form av namn
och om vi ser en slätt framför Actium är det
bara med själens ögon. Av själva slaget får
vi endast höra larmet från en sjödrabbning
och därpå en kort rapport, som skildrar för
oss hur Cleopatra flydde:
Knappt stack hon upp i vinden,
Förrn hennes trolldomskonsters ädla offer,
Antonius, flaxade åstad och flög
Liksom en kär ankbonde efter henne,
Och det när slaget stod uppå sin höjd.
Jag aldrig sett en sådan skamlig bragd;
Erfarenhet och mannamod och ära
Ej nånsin förr förnedrat så sig själva.
Striden vid Actium blir till Antonius’
handling; slagets utgång har redan avgjorts där
för skalden ett avgörande är möjligt: i
Antonius’ eget förnedrande av sitt mannamod. Och
eftersom detta är tidens verk, blir det fullt
möjligt för skalden att handskas därmed; hans
hjälpmedel utgörs ju av orden och hans konst
ligger i att så behärska dem att de genom sin
sinnliga ordningsföljd skapar en illusion av
tid.
Vilka slutsatser skall vi dra av detta?
Antonius och Cleopatras diktare har vid
iscensättandet av denna urgamla tragedi inte varit
begränsad till en följd av handlingar i tiden.
Shakespeares ämne krävde att hans handling
sträckte sig över hela den kända och
underkuvade världen och man kan misstänka, att
det som drog Shakespeare till just denna
tragedi vid en tid, då han som diktare måste ha
varit mer medveten än någonsin om sin
förmåga, var dess stora utsträckning i rummet.
Otvivelaktigt är Antonius och Cleopatra i
högre grad än något annat av hans skådespel
tänkt i rummet och fyllt av de känslor som
uppkommer vid begrundandet av detta. Han
är begränsad av sina uttrycksmedel, ty
verserna är endast artikulerade ljud som måste
följa varandra på sådant sätt att de
fram-skapar tiden i ett sinnligt flöde, vilket i
motsats till tiden själv behärskas av diktaren.
Han är inte begränsad i fråga om sitt ämne.
Vore Lessings åsikter om poesiens och
måleriets gränser så välgrundade som de
förefaller vara, borde vi vänta oss att slaget skulle
vara ett ytterst lämpligt ämne för en diktare
(eftersom ett slag uteslutande består av
handlingar som följer varandra i tiden), men i
själva verket har det med vida större
framgång skildrats av målaren som en
sammandrabbning av kroppar stelnade i rummet. Det
som intresserar oss i Shakespeares skådespel
är vad som händer Antonius, och Actium är
bara ett moment i den långa utveckling, vars
innebörd endast tiden kan avslöja, eftersom
Antonius är en levande människa. Och
Shakespeare var inte rådvill när det gällde att
förvandla Antonius’ levnad, som i den mån den
är historisk hör hemma i det förflutna, till det
kontinuerliga presens som poesien är. Hans
hjälpmedel är versen. Jag tror man tryggt
vågar påstå att Shakespeare inte var särskilt
intresserad av handling för dess egen skull,
men aldrig har det skrivits någon poesi i
vilken mer händer, ty i ingen annan händer
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
