Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - John Peale Bishop: Poesi och måleri. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POESI OCH MÅLERI
under ett givet tidsavsnitt så mycket mer
innanför orden. Det händer en hel del också i
Striden vid San Romano, men vad som betyder
något är inte den arméernas
sammandrabbning som gav målaren impulsen, utan sättet
att utnyttja deras linjer och färger för att
behärska rummet. Att konsten verkar upplivande
och lugnande beror på att den ger en känsla
av befrielse från livsbetingelserna, inte genom
att förneka de begrepp förutan vilka livet
är otänkbart för oss, utan genom att behärska
dem. Endast genom konstens uttrycksmedel
kan den övertygelsen skapas, att människan
behärskar tid och rum. Det blir alltså i
konstens uttrycksmedel vi måste söka dess mål.
Lessings påstående att varje konstgren står
som högst när dess makt kan minst
bestridas, är otvivelaktigt fortfarande riktigt. Varje
konstnär begränsas av sina uttrycksmedel,
men i dessa begränsningar ligger
upprinnelsen till hans makt. Picasso frågade: Varför
då inte göra medlen till mål? Målarens makt
kommer endast till synes i hans disposition av
rummet. Varför skulle han då inte begränsa
sig till målningar, i vilka de rumsliga
förhållandena skulle vara påtagliga, i vilka
faktiskt ingenting annat skulle synas. När allt
kommer omkring har ämnet ingen betydelse,
ämnet är bara en förevändning; varför då
inte slopa ämnet eller, om ämnet vägrar att
försvinna, låta dess eget liv upplösas, så att
endast den levande formen återstår?
En impressionist som Monet hade ägnat sitt
långa liv åt att i färg bevara en timmes
skiftande utseende. Och impressionismen,
medveten om ögonblickets föränderlighet, hade
slutligen, som Lhote sade, begått plastiskt
självmord och likt Ofelia drunknat bland de
näckrosor, som utgör det sista stora verket
från Monets ålderdom. Picasso sökte,
åtminstone för en tid, ingenting annat än formen,
ty formen är det enda beständiga i konsten.
Om man betraktar en sådan målning av
Picasso som De tre musikanterna, kan man
inte undgå att lägga märke till att rummet på
denna duk har blivit överdådigt framskapat.
Pablo Picasso: De tre musikanterna.
Hela kompositionen förefaller ha blivit
uppbyggd av plan, vilka i likhet med de
geometriska planen saknar en tredje dimension, men
ändå finns där illusionen av djup. Ser man
noga efter, kan man märka hur detta har
framställts av färg och linjer, fast ingen enda
linje leder oss mer än ett litet stycke på väg.
Det finns i denna målning ingenting som man
normalt skulle kalla perspektiv; på sin höjd
finns det en primitiv ansats till det. För att
finna något som kommer så nära ett rent
rums-skapande, bleve vi tvungna att gå tillbaka till
Paolo Uccello. I Striden vid San Romano är
perspektivet fortfarande primitivt, fast inte av
samma skäl som i Picassos verk. Picasso hyser
stor beundran för Uccello och skulle
förmodligen medge att hans konst har påverkats av
italienaren. Och det är så gott som säkert att
vi nu inte skulle finna så stor tillfredsställelse
i Striden vid San Romano, om vi aldrig hade
sett en Picasso. Ty det närvarandes konst kan
lämna bidrag till det förflutnas konst.
Historien är ingen enkelriktad väg. Men det duger
inte att låta sig förvirras av denna trafik i
motsatt riktning. Konstnären i ett visst
århundrade kan aldrig upprepa konsten i ett
annat.
Paolo Uccello ersatte en synlig värld, där
3 BLM 1949 VI
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
