- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
458

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - John Peale Bishop: Poesi och måleri. Översättning av Torsten Blomkvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHN PEALE BISHOP

allt var oordning, med en sinnlig form- och
färgvärld, där allt är disponerat enligt någon
osynlig norm. Pablo Picasso framställer en
osynlig värld, i vilken allt är oordning, medelst
en abstrakt färg- och formvärld, där allt är
anordnat enligt en rent materiell norm.
Människan är så funtad att hon inte kan föreställa
sig världen annat än som tid och rum. Men
det råder stor skillnad mellan det italienska
1400-talets värld, då tiden tycktes ha blivit
besegrad av en dröm om evigheten, och vår
egen värld, i vilken vi antager att rummet kan
övervinnas med materiella, för att inte säga
mekaniska medel. Picasso är en stor beundrare
av Uccello.

Att abstrakt målning inte räckte till, stod
snart klart, men vad den saknade, vad det var
som Picasso så nyligen och med sådan absolut
logik hade eliminerat, stod inte klart.
Åtminstone stod det inte klart för någon av
betydelse, förrän Chirico återinförde perspektivet.
Men han återinförde inte det detaljerade
perspektiv som hade gått förlorat. Målet var inte
längre trompe 1’oeil utan, för att använda
Coc-teaus perfekta uttryck, trompe V esprit. Det var
inte ögat utan själen som skulle luras. Och den
skulle luras på precis samma sätt som vi i våra
drömmar luras till att tro att det förflutna är
närvarande. Också Picasso hade målat mycket
ur minnet, hans harlekiner, hans gitarrer, hans
tre musikanter är alla minnen från Spanien
när han var ung. Men Chiricos hågkomster har
något av hallucinationer över sig; hans
målningar är strövtåg in i en barndom som trots
all hans italienska härstamning tillbringades i
Grekland. Det är naturligtvis skillnad mellan
att måla ett föremål eller en person som man
minns och att försöka måla själva minnet.
Picasso är sund och frisk; Chirico är en
besatt människa och kanske en smula galen;
Salvador Dali simulerar paranoia. Men
kärnpunkten finns där; själva kärnpunkten är att
den samtida själen inte kan låtsas sakna
medvetande om tiden. Men när tiden gjorde sitt
återinträde i Dalis tidigare målningar, skedde
det ytterst självmedvetet. Den kom tillbaka,

tydligt utsatt på de underbart degiga klockorna
på en tavla som kallades Det ihärdiga minnet.
Och Dali har inte bara återinfört perspektivet.
Han använder det med en skicklighet som är
helt enkelt skrytsam.

Det är mycket sannolikt att perspektivet
återinfördes i måleriet för att tillfredsställa
ett emotionellt behov. Visst är, att Chiricos
tomma torg med sina arkader i skugga, hans
gator tomma på allt utom statyer, eller Dalis
enorma slätter där människornas små
muskulösa gestalter kastar överdrivna skuggor,
väcker oro. Jag kan inte fullständigt förklara
varför de oroar oss. Men detta är alls inte
nödvändigt för mitt syfte. Jag vill bara påstå
att i samma ögonblick en målare insisterar på
sin tredje, perspektiviska dimension, har han
redan infört en fjärde, vilken är tiden. Och
när tiden visar sig i en målning, kommer den
på ungefär samma sätt som budbäraren i en
grekisk tragedi, inte av en slump utan som ett
nödvändigt redskap.

Jag har uppehållit mig länge vid målarna,
därför att det är svårare att urskilja
tidselementet i måleriet än att upptäcka skälet till
att poeter aldrig har kunnat reda sig utan
rumsbegreppet.

Här finns inget vatten men bara sten

sten och inget vatten och den sandiga vägen

vägen som slingrar högt ibland bergen

som är berg av sten utan vatten

om bara det fanns vatten då stannade vi och drack

bland sten kan man inite stanna eller tänka...

Detta är Dalis öken före Dali. I detta avsnitt
ur "Det öde landet" uppträder rumsbilderna
endast successivt och inte samtidigt, som de
skulle göra i en av Dalis målningar. Och de
torra klipporna och den sandiga vägen som
slingrar sig upp mot bergen, där det
fortfarande inte finns något vatten, är bara
symboler för en andlig torka, som kommer sig av
att tron på kristendomens sanning har
försvunnit, vilket i och för sig är en tidens
katastrof.

Eliots tidigare dikter är ofta med stor
omsorg förlagda i rummet. I "Sweeny Among the

458

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free