- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
462

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - C. G. Bjurström: Brev från Paris

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

C. G. BJURSTRÖM

kunna säga att han försöker återge regler och
klichéer deras värde. På samma sätt som han
hävdar att måleriet förlorat sitt mysterium i
och med att konstnärerna, sedan de
konstaterat förekomsten av en geometrisk
konstruktion i de gamla mästarnas tavlor, övergått till
att enbart måla geometriska konstruktioner
utan det som förr dolde pyramider, koner och
kuber. Det banala, säger Paulhan, är det som
förblir oss mest fördolt, inte
hemlighetsfullheten. Behovet av att vara originell, av att
undfly regler och verbalism tvingar
författaren till en regelbunden oregelbundenhet och
till en anti-verbalism som inte är annat än en
ny sorts verbalism. Så är klichén ingalunda
ett tecken på att författaren skulle vara slav
under orden, tvärtom. Antingen har han naivt
och ursprungligt upplevt det som nu framstår
som en kliché, eller också har han använt
uttrycket därför att det för honom numera har
ingått i språket och därför att det genom att
vara så allmänt har en möjlighet att
obemärkt förmedla tanken, bättre än ett nytt
uttryck som måste förvirra läsaren. Det är
egentligen läsaren som fångas av orden, och därav
sluter att författaren också har varit det.
Klichén utlöser hos läsaren ett tvivel: är den
använd i egenskap av kliché eller motsvarar den
en ursprunglig upplevelse? För att övervinna
detta tvivel hjälper det inte med att undfly
klichén vilket skulle alstra nya band och nya
svårigheter. Man måste göra klichén till ett
allmänt vedertaget uttryck. Bearbetas
uttrycket eller orden av författaren skall han finna
att de till sist försvinner för att enbart
förmedla tanken, innehållet. Underkastar han sig
orden blir han friare än den som undflyr
dem. Retoriken ger frihet. Enligt Maurice
Blanchot, som kommenterar "Les Fleurs de
Tarbes" i sin essaysamling "Faux Pas"
(Gallimard), bör man söka följa Paulhan ännu
längre. Att skilja innehåll och uttryck är en
fullkomligt godtycklig åtgärd. Varje tanke
blir, när vi iakttar den, en förvirrad samling
ord eller meningar, liksom en första skiss till
uttrycket. Tanken bör, för att återfinna sitt

ursprung, överge detta sitt första, osäkra
uttryck och gjuta sig i språkets konventioner.
Den första observerade tanken är oklar och
konventionell. När den konfronteras med
retoriken vinner den genom sitt intima samband
med orden åter sin renhet.

Maurice Blanchot, som gjort sig känd som
en skarpsinnig kritiker, har under hösten givit
ut två berättelser: "Arrët de mort" och "Le
Très-Haut" (Gallimard), båda inspirerade av
denna ordens metafysik vars lidelsefulla
ut-forskare han är. Temat för den första
berättelsen ger han i ett annat sammanhang i sin
artikel "La littérature et le droit à la mort"
(Critique nr 20, januari 1948): "Så länge
jag lever, är jag en dödlig människa, men
när jag dör, slutar jag upp att vara människa,
och slutar även upp att vara dödlig, jag kan
inte längre dö, och döden som väntar mig
fyller mig med fasa därför att jag ser den som
den är: inte längre död, men omöjlighet att
dö." En sinnrik kommentar till de båda
böckerna ges av Pierre Klossowski i Les Temps
modernes (nr 40, februari 1949). Den enda
invändning man vill resa är att kommentaren
är minst lika svårförståelig som de två
berättelserna. "Arrët de mort" som samtidigt
betyder "dödsdom" och "döden står stilla",
skildrar ett mystiskt förhållande mellan liv
och död, och förbindelsen mellan de döda.
Berättaren är dödsdömd av sin läkare, men
han överlever bokstavligen sig själv. Hans
väninna J., obotligt sjuk — åter en bild för
detta sällsamma mellan liv och död — kallar
på honom. När han kommer är hon död, men
vaknar upp när han säger hennes namn. Dock
nästa dag dör hon på nytt efter att ha
utpekat honom som "Döden". Det är också han
som denna gång får hennes liv att upphöra
genom att ge henne en alltför stark dos
smärtstillande medel. Av de andra kvinnor han
möter flyr två undan, den tredje bindes vid
honom genom en sorts fasa, ända tills även
hon dör. I detta fall som i det förra är
symbolen härför en gipsavgjutning som hon låter
ta av sina händer.

462

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free