Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN PARIS
I "Le Très Haut" urskiljer Pierre
Klossow-ski en jättelik liknelse. Henri Sorge,
huvudpersonen i romanen, vilken tar avsked från
sin plats på rådhuset och framsläpar ett
eländigt sjuklingsliv i smuts och förnedring under
det att en alltomfattande epidemi omstörtar
samhället utanför, skulle vara en bild för
existensen utan essens, för Ordet som förnekar
Gud — enligt den teori Blanchot utlägger i
"La littérature et le droit à la mort". Jag
måste ödmjukt erkänna att jag varken
besitter de kunskaper eller den skarpsinnighet
som erfordras för att följa med detta
resonnemang.
Återstår själva skildringarna som är
fascinerande genom sin tålmodiga detaljrikedom
och sin på en gång fantasieggande och
övertygande ödesbestämdhet. Blanchot förlänar sin
drömvärld samma övertygande verklighet som
Kafka, även om hans syfte är ännu
ogenom-trängligare än förebildens. Man fångas, skakas
och stannar förvirrad kvar, men med ett
intensivt intryck av att det i dessa kompakta
berättelser hänt något som man inte lyckas
frigöra sig ifrån.
Samma strid med orden finner vi hos
Francis Ponge, vilken i vinter utgett två små
böcker "La peinture à 1’étude" och "Proëmes"
(Gallimard). I jämförelse med den
apokalyptiske Blanchot ter han sig närmast som en
realist, och hans minutiösa ordstilleben i "Le
parti pris des choses" (Gallimard, se även "19
moderna franska poeter" av
Lindegren-Laa-ban), i "Notes sur un Bois de pins"
(Mar-mod) liksom i andra böcker, gör honom till
en sorts poesins Braque. Det är ju också
signifikativt att man i "La peinture à 1’étude"
finner två essayer om denne målare, och att han
i "Proëmes" gärna nämner Chardin och La
Fontaine såsom besläktade med sig. Den
sistnämnda lilla volymen ger oss litet mera
omfattande upplysningar om Ponge själv, och
tycks ha varit känd för Sartre redan då han
skrev sin utmärkta essay "L’homme et les
choses" (i "Situations" I). Ponge återger själv
sin utveckling såsom följer: 1) insåg han
omöjligheten att uttrycka sig, orden hade blivit
förvrängda, banaliserade av det dagliga talet;
2) kastade han sig in i ett försök att beskriva
tingen (som han emellertid omedelbart sökte
transcendera); 3) insåg han omöjligheten
såväl att uttrycka sig som att beskriva tingen.
Återstod endast att ge ut rapporter om detta
misslyckande. Vilket inte är ett fåfängt
arbete. Sisyfos, säger Ponge som svar till
Camus, är lycklig inte bara därför att han ser
sitt öde i ansiktet utan också därför att hans
ansträngningar utmynnar i mycket viktiga
relativa resultat.
Under sitt fortsatta arbete tycks dock Ponge
ha kommit till en mindre, resignerad
ståndpunkt än den han här deklarerar. Vi finner
nämligen litet längre fram följande: "Endast
litteraturen (och inom litteraturen endast den
deskriptiva litteraturen — till skillnad mot den
förklarande —: den som fogar sig efter tingen
och tar deras parti, som leder till en
fenomenologisk ordbok, en kosmogoni) ger oss
möjlighet att spela stort spel: att göra om världen,
tack vare Ordets på en gång konkreta och
abstrakta egenskaper, tack vare dess
semantiska fasthet".
I sina tidigare verk har Ponge alltid vägrat
att befatta sig med människan därför att "man
tjatar lite för mycket om henne", men de
"Notes premières de l’homme" som vi finner
i slutet på "Proëmes" lovar oss kanske ett nytt
verk, på en ny linje.
Bland de unga författare som tillvunnil sig
Paulhans bevågenhet befinner sig tydligen
Noël Devaulx, eftersom han dels försett
dennes novellsamling "L’Auberge Parpillon" med
en efterskrift, dels infört en berättelse av
honom i Les Cahiers de la Pleiade. Devaulx,
som under det gångna året givit ut en längre
berättelse "Compère vous mentez’.. ." rör sig
helt inom det fantastiska. Han är som
Blanchot en författare av "liknelser". Ty inte kan
han väl begära att vi skall tro på hans
orimliga berättelse! Titeln på hans senaste bok
vittnar ju också om att han inte väntar sig
något sådant när han berättar om den lilla
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
