- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
466

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

av

EBBE LINDE

I maj och början av juni brukar
teaterlivet i vårt land egendomligt nog att redan vara
knockat av värmeslag. Litet senare, någon
vecka före midsommar, brukar så
folkparksturnéerna att varliga kvickna till. Men i år
restes ett undantag från den tågordningen både
i Stockholm och Malmö — heder åt
teatercheferna Ragnar Josephson och Stig Torrslow!
Såväl på Malmö Intima Scen (7 maj) som
Lilla Dramaten (28 maj) klämdes i gång med
samma sommarlätta och graciösa stycke,
Marcel Achards komedi "Bröllopet på Seine" (La
Belle Marinière) från år 1929. Det var
längesen Achard spelades i Sverige sist, i själva
verket långt före kriget. För en stor del av
publiken var han säkert en ny bekantskap.
Andra känner honom nog mest från film, till
gagnet om ej till namnet, för det är han som
har stått för libretton till några av de mest
kända franska filmerna under trettitalet. Också
"Bröllopet på Seine" filmades på sin tid med
stor framgång. I huvudrollen såg man då
Michel Simon, Achards specialskådespelare.
På talscen har komedin inte gått i Sverige
tidigare. Nu var det på Dramaten Holger
Löwenadler, och i Malmö Erik Strandmark,
som hade fått på sin lott Simons glansroll.

Det rör sig om en hedersknyffel till
pråmskeppare, renhårig men inget ljushuvud. Han
har en ung nygift hustru, en kokett sötnos,
och en manlig barndomsvän, en gammal
kompis, som nästan betyder ännu mer för honom
än hustrun. Det dramatiska temat ligger i
flickans svartsjuka på vännen. Hon vill göra
sig kvitt honom, och söker till den ändan
intala sig själv och mannen att den andre har
gått och svansat för henne på ett sätt som
hon finner inhonett. Maken skrattar bara,
orubblig i sin tro på vänskaps heder. Hon söker
då överbevisa honom med ett knep som ger
anledning till styckets tacksammaste spelscen.
Anslaget misslyckas, men långsamt, långsamt
går det upp för alla att hon inte hade så fel
ändå, det var bara det att böjelsen var
ömsesidig. Den förste som fattar den ödesdigra

galoppen är åskådaren i salongen, den siste
är Skepparn, stackare.

Till denna repris av komedin hade
författaren omarbetat slutet. Den nya kärleken
segrar över den gamla, i stället för tvärtom, men
den övergivne tappar inte modet helt. Det gör
sällan Achards hjältar. Han sätter sig så stilla
ned och muttrar att han skall vänta. Det lär
han nog också få, tänker åskådaren. Att det
slutet blev styckets svagaste parti, därom var
den svenska kritiken lika enig som på sin tid
den franska kritiken om det gamla. Det bar
ingalunda sanningsprägel. Hur skall då Achard
vrida och vända sig, vilket slut är det riktiga
på hans annars så älskvärda och ursprungliga
stycke? Ja, behövs det något slut alls. För
pjäser som liksom denna har sin styrka i
situationen måste det alltid förefalla påklistrat
med en händelseavrundning, som sätter stopp
och punkt. Livet självt känner ju inga sådana
slut, det bara rullar vidare, och fråga är väl
om inte kravet på ett "dramatiskt" slut
spränger hela genren och det riktigaste hade
varit med ett melodiskt slut i stället; en
bort-toning, ett stråkdrag, några repliker som bär
stämningen över och kastar livsbelysning bara,
men lämnar dramats handling ouppklarad,
som hos Tjechov. Jag tror att varje
konstruktivt händelseslut måste verka våld på en pjäs
av Achards art, därav hans upprepade
misslyckanden.

När här har sagts att hans styrka ligger i
situationen, ej handlingen, så kan och bör
nog den tanken analyseras vidare. Det är tre
situationselement, som är avgörande. Där är
först miljöteckningen, med kanalens glidande
scenerier, de pittoreska gubbarna vid
slussarna med deras sjömansambitioner och det
dagliga livet ombord. Den är originellt
funnen och återgiven, charmigt romantisk, men
litet söt: inte den centrala hemligheten. Så är
där situationskomiken, alla små enkla
var-dagsgags, som Achard har både älskvärt och
effektivt handlag med, fast det föga kom fram
i Dramatens framställning. Och så för det

466

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free