- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
467

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

tredje vad som är hans verkliga styrka, den
erotiska dialogen med sina nyckfulla kast och
underströmmar, ett solskenshav. Här är han
stor helt enkelt, suverän i iakttagelsen, öm och
humorfylld i utförandet, långt mer raffinerad
än t. ex. Anouilh, som bara sätter lidelsens
brännjärn tvärs genom allt. Man förstår de
franska beundrare som där nämnt honom en
förnyare av samma klass som Musset och
Mari-vaux. Lyckligtvis tillvaratogs också denna
viktigaste sida av saken bäst, särskilt i
Stockholm, där paren Maj-Britt Nilsson och Holger
Löwenadler samt Anita Björk och Hans Strååt
i Mimi Pollaks utomordentliga instruktion
presterade något oförglömligt av
skådespelarkonst och samspel. Hur skarpsynt psykologiskt
uppfattad och hur tjusande utförd var t. ex.
icke scenen där bruden i första akten klagar
över att hon aldrig fått kalla sin make för
"ni" (de duade varandra medsamma) och
får honom att leka att de träffas igen första
gången. Hennes koketteri, hans valpiga
betagenhet. Där ligger ju Freud på lur också,
liksom bakom det draget, att hennes försök
att övertyga maken om hans orsak till
svartsjuka visserligen slutar i ett nederlag på det
medvetna planet, men i en seger på det
omedvetna, eftersom han omedelbart efteråt kommer
ihop sig med vännen om en kreperad häst.
Men framför allt lever dessa scener på sin
friskhet och övertygande äkthet, samma
kvaliteter som saknas i pjäsens sluteffekter.

I Malmö var det Agneta Prytz, som spelade
flickan mot Strandmark, och även deras
tëte-à-tëter var högst njutbara, om än ej så lysande
som i Stockholm. Anita Björks roll som en
förälskad och försmådd sextonåring gjordes
av Nancy Dalunde och vännens redbart och
fint av Carl-Hugo Calander. Som
rolighetsministrar fungerade efter förmåga Per Hjern
och Jan-Erik Lindqvist i Malmö, i Stockholm
(mindre roligt) Einar Axelsson och Bengt
Ekelund.

På Malmö Stadsteaters stora scen
upptogs en vecka tidigare (1 maj) en fransk
komedi av annat kynne, Jules Romains’
besk-skarpa "Doktor Knock, eller Läkekonstens
triumf" (Knock, ou le Triomphe de la
Méde-cine), som med Jouvet i huvudrollen blev en
sådan överraskande dundersucces när den var
ny år 1924. Med anledning av 25-årsjubiléet
upptogs stycket på nytt av Jouvet i januari
i år och visade sig ha dragningskraften kvar,

något som säkerligen stimulerat efterföljden
både i Malmö och annorstädes. Vid
Parisreprisen i år uppskattades antalet dessförinnan
givna föreställningar till 1 200 i Paris, nästan
lika många i franska landsorten och 5 000
utomlands, så totalantalet torde väl vid detta
laget överstiga 8 000, sannolikt det högsta
någon fransk farskomedi nått efter de Caillavet
och de Flers. Olle Florin proberades i
huvudrollen. Hans torra, flyktfria väsen och
åt-snörpta replik gav alls ingen förklaring till det
magnetiska välde över omgivningen, som
bluffen Knock med sådan lätthet vinner. Figuren
måste formligen utstråla en demonisk
övertalningsförmåga, med ormtjusarblick och
latent chockbrutalitet, som man förstår att
Jouvet har kunnat göra. Då var Anders Frithiof
mer på sin plats som den gammaldags
tjyv-gubben Doktor Parpalaid, han som i första
akten med illa dold skadeglädje kondolerar
Knock till den urusla praktik, som han har
sålt åt denne, men i fortsättningen med
stigande yrkesbeundran gapar över Knocks
hänsynslösa suggestionsmetoder, för att i
slutscenen själv bäras ut som hjälplöst offer i den
nya läkekonstens triumftåg. För resten undrar
jag om regin hade haft riktigt klart vad som
egentligen ligger i komedin. Den är visst inte
bara ett spralligt skämt i Molièrestil med
amerikaniserat kvacksalveri. Där är
utveckling i Knockfiguren. I första akten är han
ännu den gröna nybörjaren, som andra kan
sätta sig på. Hans förödmjukelser där måste
avfälla ett drag av desperation, som skall bära
tvärsigenom andra aktens pyramidala spel
med bluff och ad-hominem-argumentation,
annars blir detta spel för billigt. I tredje akten
är han segraren, men en som besegrats av sin
seger. Han är uppslukad av sina
organisatoriska framgångar och sin statistik, får
varken tid att äta eller dricka, än mindre njuta
av sina intäkter: han jäktar bara vidare, slav
under ett meningslöst självändamål, precis som
det lätt kan gå varje fanatiker i absoluterade
intressens tjänst, och alltför lätt med varje
kulturarbetare, kanske med hela
mänskligheten. "Människan är tingens mått" —- även
för mänsklig strävans värde. Håller man inte
fast den satsen hårt, så rutschar man utför en
isbacke, det är den tänkvärdhet som
Knock-farsens litet knastriga och utspekulerade
skämtöverdåd bör få oss att besinna. Och nog är

den värd att lyssna till.

*



467

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0483.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free