- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
468

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

På Dramatiska Teaterns stora scen satte
Olof Molander den 18 maj upp Tennessee
Williams’ "Linje Lusta" (A Street-car Named
Désiré). Pjäsen refererades utförligt i BLM:s
aprilnummer. Den 3 juni gick den dessutom
ut på en folkparksturné under göteborgsnamnet
"Spårvagn till Lustgården", med premiär i
Norrköping, och har väl därmed nått det
definitiva måttet av expansion här i riket. Också
för turnén var Molander regissör. Inga
Tidblads Blanche på Dramaten var tekniskt
suverän, det var ingen överraskning; mer
överraskande var att hon bakom tekniken var så
ointressant, åtminstone så vitt jag kunde se;
ett obehagligt, rivigt och hysteriskt
fruntimmer, som aldrig grep, bara fylledillade och
snäste. Man kunde efter premiären undra vad
det var för någon faktor hos henne eller
regissören, som var anledningen till misslyckandet.
Men sedan man i Norrköping sett också Kavlis
ursprungligen så fina tolkning dra i väg åt
samma håll, så fann man ju sina onda aningar
besannade, att det måste vara en regisak. Olof
Molander har inte tyckt om figuren, helt
enkelt. Precis som svågern i pjäsen har han
chockerats av Blanches "lögnaktighet" och
sexuella "orenhet" till den grad att han ser
det som ett Guds straff över henne när
vansinnet bryter lös.. . utan att tänka på att
bemälde svåger faktiskt också hjälpte till en
smul, men inte straffas för det. "Det svävar
ett "jojo så går det" i luften, skrev Herbert
Grevenius redan efter Dramaten, skarpsynt och
vanligt. Vilken horrör! Hur går det vid en
sådan uppfattning med det tragiska i tragedin ?
Om vi inte kan tro att Blanche kunnat rädda
Mitch och sig själv till lycka, ifall hon fått
vara i fred för Stån, så faller ett av de bärande
momenten, och hur ska vi kunna tro det som
hon utmålades på Dramaten, ett grinigt vrak,
en konstitutionell hysterica? Kan vi inte tro
på hennes känslighet, som Stella dock
bevittnar, och skall vi få allt som talar för inre
sönderslitenhet hos henne, hennes
pseudo-logier, skräck för fläckar, för skarpt ljus m. m.
förvandlade bara till osympatiska
karaktärsdrag och uttryck för vrångt humör, då kunde
vi lika gärna ha sluppit bekantskapen. En stram
och stor tragedi med ödets orygglighet över sig
har korrumperats till en fadd, opsykologisk
moralitet; det är en "pia fraus", ett fromt
bedrägeri så gott som något. Det är att sänka
sig själv, Tennessee Williams och publiken till
en Stanley Kowalskis nivå av hygglig, men
dum grymhet. Man måste hålla Ingmar Berg-

man räkning för att han aldrig föll för
frestelsen till något sådant. Åtminstone vad beträffar
Williams, med hans ömsinta medkänsla för allt
lidande, är det obefogat.

Mer än halvbra kan en föreställning inte bli
med en sådan förtolkning, och halvbra endast
under förutsättning av prima rollinstruktion i
övrigt men där klickar ju sällan Molander.
Gunnel Broströms Stella på Dramaten, och
Kerstin Rabes på turnén, Ulf Palmes och Åke
Grönbergs Stan-gestaltningar hade alla fina
detaljer, och till dessa ganska förnämliga
prestationer kan också läggas Håkan Jahnbergs

Mitch, en god studie i blyg försynthet.

*



Om vi efter Idrottsbladets och
anglosach-siska teaterkritikers exempel skulle
komprimera essensen av den gångna säsongen i några
få poänger, så kunde de komma att se ut så
här (gästspel är ej beaktade):

Antal skådebanor: 14 fasta och en handfull
mer eller mindre tillfälliga. (Opera-, o perett
-och tingeltangel-scener är då oräknade.) I
Stockholm 7 fasta och ett par tillfälliga.

Därav nytillkomna under säsongen: En
(relativt) fast, Stockholmsteatern, och ett par
som åtminstone tills vidare får kallas
tillfälliga (Teaterbåten och Lisebergsteatern i
Göteborg).

Avgångna teatrar under säsongen: Ingen
enda, ett vittnesbörd om de goda tiderna.

Antal föreställningar (uppsättningar): C:a
105 stycken.

Uppförda pjäser: Omkring 81 stycken, därav
20 nya svenska, 26 för landet nya utländska,
15 tidigare spelade svenska och 20 d:o
utländska, klassiska eller moderna.

Det inhemska inslaget i repertoaren har
alltså utgjort 43 à 44 procent av densamma,
vilket är mer än det torde gjort i mannaminne.

Flitigast spelade dramatiker: August
Strindberg (16 uppsättningar, 11 pjäser —
jubileumsår !)

Därnäst: Jean Anouilh (7 uppsättningar,
4 pjäser).

Näst mest spelade svensk: Stig Dagerman
(4 uppsättningar, 3 pjäser — om
"Streber"-turnén räknas till den här säsongen).

Näst mest spelade utlänning: Tennessee
Williams (6 uppsättningar, alla av "A
Street-car Named Désiré", tillika den mest spelade
enskilda pjäsen).

Så långt är det hela objektivt och någor-

468

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0484.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free