- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
469

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

lunda exakt. Fortsättningen blir uttryck för
min personliga uppfattning.

Allra märkligaste föreställning: Sofokles’
"Antigone" i Olof Molanders iscensättning på
Lilla Dramaten.

Intressantaste nya pjäs: "A Street-car Named
Désiré."

Därnäst: Garcia Lorcas "Yerma".

Bästa svenska nyhet: Trots allt Pär
Lagerkvists "Låt människan leva!" En spåna, men
av diamant.

Bärnäst: Stina Aronsons "Syskonbädd". . .
om den nu skall räknas för nyhet.

Mest lovande svenska dramatikerdebut: Lars
Ahlins, med "Lekpaus".

Därnäst: Arvid Brenners.

Säkraste samspel: "Jungfruleken" av Jean
Genet, i Mimi Pollaks regi.

Största succés: Ragnar Josephsons, som chef
för Dramaten.

Största fiasko: Helge Wahlgrens med
"Familjenäsan" — men han tog revansch med
"Arvtagerskan" strax efteråt.

Dristigaste vågspel, klarat med en
fingerbredd: Stig Järrels "Hamlet".

Främsta skådespelarprestation: Lars
Hansons i "Stora Landsvägen".

Därnäst: Anders Eks i "Processen" —
pressad av Ulf Palmes Jean, Hilding Gavles
Chlestakoff i "Revisorn" och Lars Hansons
äkta man i "Din ungdoms hustru".

Främsta kvinnliga d:o: Töre Segelckes i
"Tre par", om hon finge räknas, annars väl
kanske Inga Tidblads "Fröken Julie", med ett
helt koppel i hälarna (Gunn Wållgrens
"jungfru från Lothringen", Kavlis Blanche, när hon
var som bäst, Tretows "arvtagerska" och
Tidblads egen "vildfågel".)

Sensationellaste running-up bland
skådespelerskor: Maj-Britt Nilssons vid Dramaten
och Annika Tretows vid Göteborgs Stadsteater.

D:o bland skådespelare: Per Oscarssons vid
Dramaten och Erik Strandmarks i Malmö.

Mest oväntade registerutvidgning: Irma
Christensons med Gun i Dagermans "Ingen
går fri", och Sif Ruuds i "Dödsdansen".

D:o manliga: Harry Ahlins som Mitch i
"A Street-car Named Désiré" i Göteborg.

Sensationellaste running-up bland
regissörer: Mimi Pollaks.

Framgångsrikaste skådespelardebut: Berit
Gustafssons i Mårtenssons "I pingstens brus"
på Malmö södra.

D:o manliga: Göthe Grefberg i en liten roll
i "Léocadia" i Norrköping.

Framgångsrikaste regissördebut: Hans
Dahlin ("Det orimliga").

Löftesrikaste dekoratörsdebut: Ulrika
Fri-berger ("Lycko-Per" på Dramaten).

Ledande teaterscen: Alltjämt Dramaten i
Stockholm.

Piggaste presentationsteater: Alltjämt
Stadsteatern i Hälsingborg.

*



Så långt ser allt gott och väl ut, men vänder
vi oss från det positiva till det negativa, från
prestationerna till önskemålen, så blir listan
ej mindre omfångsrik.

Kan det sägas att vi har ett blomstrande
teaterliv? Ja, om man jämför med Australien,
Sydafrika och Kongo, men i förhållande till
den kulturella standard vi i övrigt gör anspråk
på, är vår ställning ingenting att brösta sig
över. Vår relativa efterblivenhet har sina
orsaker, naturligtvis, landets utsträckning och
så vidare, men det är de svårigheterna som
det bör vara vår ambition att snabbt
övervinna. Det har gått framåt detta år som
föregående, men alltjämt alltför långsamt. London
med en halv gång till så stor befolkning som
Sverige har över tre gånger så många teatrar,
Paris med bara hälften så mycket folk som här
har nära fem gånger så många, och
motsvarande gäller Moskva. I Finland, där teaterns
kulturroll skärpts tack vare språkstriderna,
finns det väl inte en stad över 10 000 invånare
som inte har en fast teater, om inte två. Den
fasta ensemblen där är inte stor, ofta bara en
sju personer, man skarvar med amatörer i
periferin och kanske med gästspelande
stjärnor i huvudrollen, men även så är det liv,
och man är på god väg. Av vårt lands 120
städer är det Stockholm och Malmö, som är
kvantitativt bäst försedda med teatrar, och av
dem skulle ändå Stockholm behöva ett par
till. I Göteborg ligger den anrika
Lorensberg-teatern för fäfot ett stenkast från Stadsteatern,
lätt att förbinda med en underjordisk
korridor, som skett mellan stora och lilla Dramaten
i Stockholm. Staden äger den, men hyr ut den
till bio. Ett sorgligt exempel på kulturell
kortsynthet. Att det borde finnas fasta stadsteatrar
i Uppsala, Västerås, Örebro, Eskilstuna,
Borås, Gävle, Falun, Halmstad, Jönköping,
Karlskrona, Sundsvall, Luleå, Visby o. s. v.
är utan vidare klart, på orsakerna varför de
inte finns kan man slå sig ner till diskussion,
men inte för länge, och ej i akt och mening att

469

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0485.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free