Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
TRAKL OCH MÅNGA ANDRA
Johannes Edfelt : Marmor och törne. Lyriska
tolkningar. Bonniers 1949. 7: 50.
Karl Asplund : Eko. Versöversättningar.
Bonniers 1948. 6: 50.
Samtida och efterlevande ha enhälligt
vittnat om storheten och den absoluta egenarten
hos den underbart sammansatta personlighet
som var Georg Trakls. Den unge österrikiske
poeten med den grova, nästan kriminella
apparitionen tycks ha ägt en frapperande
aristokratisk värdighet i uppträdandet, lika
paradoxal som motsättningen mellan hans oerhörda
fysiska styrka och hans abnorma andliga
ömtålighet. Hans egendomliga och övertygande
djupa kristna åskådning står också i en
åtminstone skenbar kontrast till hans poetiska
bildvärld, som i en överväldigande
utsträckning präglas av en fasornas och gruvlighetens
estetik. Med dödens, skuggornas och
gravarnas värld är han intimt förtrogen, förfall,
förmultning och förruttnelse är nyckelord i
hans dikter. I detta avseende kan han erinra
en svensk läsare en smula om Stagnelius, vars
förkärlek för starka färgklanger han också i
hög grad delar. Han är en skald med oerhört
utpräglat sinne för konkretioner, hans dikt är
full av verklighetselement, men helheten, hur
uppbyggd den än kan vara av impressioner av
tingen och världen, ger mycket sällan bilden av
en igenkännbar och otvetydig verklighet. Även
i ganska idylliska landskap insmyger sig lätt
en fläkt av apokalyps, och färgerna är inte
av denna världen: från träden faller blåa
frukter, nattvinden har purpurns färg, munnarna
svartnar och på ett kristalliskt vatten vaggar
silvervita båtar. En dikt’ som kallas "Föhn"
är naturligtvis inte bara en dikt om den
pinande vinden, den handlar om — eller den
åskådliggör — hur det steniga livets sorg och
plåga förvandlas till purpurdrömmar, men
också om själens förskräckelse, tillvarons
obarmhärtighet och den fruktansvärda och
underliga skönhet en poet kan ge en makaber
konkretion :
djupt klagar vinden bland brutna träd,
och moderns dystra gestalt
vacklar genom den ensamma skogen,
som ruvar i tigande sorg; nättei
fyllda av tårar och änglar av eld.
Silvervitt sönderslås vid den kala muren skelettet
av ett barn.
Med denna poesi, som inte bara är en
skönhetstörstig desperationskonst med
"schar-lakansfanor, vanvett, skratt och trumpeter"
utan också en konst full av mänsklighet,
medlidande och värdighet, kan man göra
bekantskap i Johannes Edfelts vackra volym
"Marmor och törne", där Trakl är representerad
med ett tjugotal dikter i en tolkning, som är
alltigenom omsorgsfull och nästan alltid
uttrycksfull. Edfelt inleder sin bok med dikter av
Hölderlin, Lenau, Mörike, Dehmel och Rilke
och fortsätter sedan sviten av tyska poeter
med bl. a. ett ganska fylligt urval av Georg
Heym och Oskar Loerke. En enda dikt får
Joachim Ringelnatz representeras av, vilket
man beklagar — den charmerande klagovisan
över Pascin måste säkerligen hos många väcka
längtan efter en närmare bekantskap.
Egentligen kunde man önska att Edfelt
hade begränsat sin samling till de tyska
poeterna — eftersom de i alla fall upptar allra
största delen av boken — och sparat de
engelskspråkiga och franska till en kommande
volym. Några nya och märkliga
introduktioner innehåller inte denna senare avdelning,
men man läser med en viss förtjusning ett
poem kallat "Provence" av Louis MacNeice
och framför allt Sidney Keyes utomordentliga
"Didos klagan över Aeneas". Några engelska
epigram av äldre märke förefaller inte att höra
till samlingens höjdpunkter. Dit kan man inte
heller räkna två dikter av Philippe Soupault,
vilka företrädesvis har den blygsamma
förtjänsten att de restlöst kan begripas av vern
som helst med minimalskolekompetens.
Karl Asplund har blygsamt kallat sin
samling "Eko" för "versöversättningar", men han
kan, om han vill, mycket väl inlägga en
berättigad stolthet i uttrycket — det är nästan
enbart rimmad vers han valt att tolka, och man
kan utan reservationer tillägga att han
behärskar konsten. Asplunds tyska urval ser helt
annorlunda ut än Edfelts, det omfattar Goethe,
Heine och Nietzsche, och i synnerhet Heine-
4 BLM 1949 VI
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
