- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
474

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

tolkningarna är mycket behagliga att läsa —
"Vallfärden till Kevlaar" kan åtminstone
betecknas som en med Ture Nermans fullt
jämbördig version av denna klassiska, i Heines
produktion paradoxalt centrala dikt.
Goethe-översättningarna står inte alla på samma höga
nivå: Clärchens sång ur Egmont ter sig litet
främmande, och det alltid lika spännande
översättningsprovet "Ueber allen Gipfeln" har
inte resulterat i någon höjdpunkt. Av
anglosaxiska poeter har Asplund tagit fram Walter
de la Mare och Padraic Colum och i det
amerikanska urvalet finns så magistrala saker
som Vachel Lindsays "Kongo" och Countee
Cullens "Arv". En avdelning kinesisk lyrik
inleder volymen. Man fäster sig särskilt vid
ett par raffinerade poemer ur "Kuo
Teng-odena" medan man onekligen har svårare att
hitta någon nämnvärd poesi i den moderne
poeten Shao Tings tämligen intetsägande
"Sedelära". I jämförelse med denna klena
katekes blir ett stycke "Havamal" en
outgrundligt djup och stämningsfull musik.

Åke Janzon

SKALDINNOR

Irma Nordvang : Bet gråter i gryningen.
Bonniers 1949. 6:25.

Ella Hillbäck: Poesi. Bonniers 1949. 4: 75.

Irma Nordvang har efter lång tystnad
utgivit en diktsamling som bland vårens
lyrikböcker är starkt avvikande genom sin absoluta
ensidighet och sin relativa fulländning. Titeln
"Det gråter i gryningen" är enligt anmälarens
åsikt lika avskräckande som innehållet är
tilltalande, men man måste kanske tillägga, att
den är en liten aning signafikativ för den
svaga punkten i Irma Nordvangs poesi.
Hennes nya dikter är uteslutande dikter om
kärleken, och eftersom det personliga tonfallet
är utpräglat och hennes poetiska domäner
definitivt en intimists, ligger det givetvis nära
till hands att en viss stillsam känslosamhet här
och var vibrerat i ett för övrigt mycket diskret
parlando — för att nu använda en
terminologi som var populär på trettiotalet. Det finns
i denna bok ur teknisk synpunkt ingen
sneg-ling åt det decennium som sedan råkade
komma. Irma Nordvang är helt kongenial med
de poetiska metoder som har sina främsta
mästare i Edfelt och Gullberg. Det händer att
hon kommer dem båda för nära i uttryckssätt

och tonfall, men det är en soignerad kollega
som lika fint behärskar den förres magnifika
ångestton ("O bittra insikt — bleka
gryningsrand") och den senares djupa listighet
mellan spex och Gud:

Med andra medel än de amorösa
får man ge mening åt det meningslösa.

Men dylika detaljer bör kanske ändå inte
överbetonas. Motiviskt står Irma Nordvang
inte de nämnda poeterna så nära som hennes
poetiska stil anger. Större delen av dikterna i
hennes bok för snarare tanken till en genre
som är ganska ovanlig i svensk poesi men som
genom Paul Géraldy rätt länge bevarat en
ganska vidsträckt popularitet. Den erotiska
psykologi i intimistisk intonation som Irma
Nordvang ger prov på tål mycket väl en
jämförelse med Géraldys — och den formella
fulländningen är givetvis oerhörd i jämförelse
med den ganska triviala översättning som en
gång i tiden beskärdes den för många så
minnesrika "Toi et moi".

Om hundra år — eller tjugofem — har
det mycket liten betydelse att "Det gråter i
gryningen" inte kom ut i början på 30-talet
utan i slutet av ett nästan ännu kuriösare
årtionde, och kanske kommer man då med större
hänförelse än just nu att kunna läsa ett par av
de dikter som står i Irma Nordvangs bok —
som prov på en sällsynt sober verskonst och,
vem vet, som ett fint destillat av en evigt
välbekant smärtas intensitet. Man kan välja tre
strofer ur en dikt, som författarinnan har
modet och rätten att kalla "Endymion":

Du tror dig leva, tror dig njuta livet
som aldrig förr, med oförminskad glöd.
Men i mitt hjärta, en gång övergivet
och tomt, du vilair längesen som död.

Hur obönhörligt tiden än må rista
de linjer, som förtälja ditt förfall,
likt en Endymion sover i sin kista
den som jag kysst, ovanskligt skön och kall.

Men när omsider man en dag skall sakna
dig bland de levande, när du gått bort,
då skall du åter i mitt hjärta vakna
med livets rodnad — döden är så kort.

Att jämföra Irma Nordvang med Ella
Hillbäck skulle i hög grad innebära att man
karakteriserade två litterära generationer, en
uppgift som anmälaren med uppriktig
blygsamhet tacksamt avstår från. Summariskt kan
man endast konstatera att båda är ganska

474

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0490.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free