- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
475

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

representativa och att likheterna är
iögonfallande obetydliga. Om Ella Hillbäcks poesi
kan sägas ha några tydligt skönjbara
anknytningar till ett tidigare decenniums lyrik är det
snarare tjugotalets än trettiotalets man
kommer att tänka på. Man finner i hennes nya
diktsamling, som fått den enkla och nästan
tilltagsna titeln "Poesi", en naturbegrundan
som fint förenas med jagbegrundan på ett sätt
som inte är alldeles obekant, kanske inte
alldeles lätt att tänka sig utan Edith Södergrans
lysande föredöme, men som ändå verkar Ella
Hillbäcks eget. "Poesi" exponerar en
individualitet som nästan har svårt att skilja på
sig själv och världen, ett mellanting mellan
elementarande och kosmiskt väsen, som talar
kongenialt med natten och har natten boende
i sina ögon, ett element som simmar med
solsystem och inom sig har "tårarnas berg".
Sommarförtrollad, skogsförvandlad kan hon
känna "doften från dödens oskuld djupt ur en
blommas grift" och utplåna minnet — "allt
som var blod" — inför det gröna dunklet,
det mjuka lysande dunklet i sin skog:

Det fanns en mossa som var mjuk mot håret
det var en sol som granskade vart jag gick.
Jag såg att jag var inne i detta gröna:
solsken hade jag, jag hade ögon iav alla gröna somrar
mörker bar jag, mossan var mina steg —
Sjöar drack jag intill brädden av ett ensamt
ögonblick —

Mångtydighet, otydlighet och motsägelser är
det gott om i Ella Hillbäcks poesi, som i hög
grad handlar om sådant som inte tanken kan
fånga och gärna djärvt och med
skönhetstörstig vanmakt trevande försöker uttrycka vad
ord inte kan återge. Hon säger i en dikt att
"den enda verkligheten är mödan, är den grå
världen av trötta steg", men man blir inte
riktigt övertygad om att det är hennes allvar

— i varje fall är det inte den grå världen
hon skriver om utan om den som är grön
av klorofyll eller nattligt violblå, glittrande av
frost eller brinnande av morgonrodnad. Och
hennes ordkonst har ingenting av trötta steg

— snarare av flyende svalor, av lyckoslantar
som "singlar i paradisluft" för att nu låna en
bild ur hennes egen lysande bildrepertoir. Och
av lyckoslantar glimmar hela hennes "Poesi":
den är rik på inspirerade anslag och
intensiva formuleringar som vittnar om en
avundsvärd lyrisk begåvning. Där finns också en viss
intellektuell nyckfullhet och ett något ojämnt
tålamod med formella mödor —■ de gråa mödor
som kanske hade kunnat ge flera egenartade

dikter en finare och starkare arkitektur och
kanske kunnat undanröja en och annan mindre
meningsfull caprice, några fullständigt onödiga
rim och ett par matta assonanser. — Någon
alldeles vanlig diktbok är det i varje fall inte
fråga om, och ovanligheten — den som väcker
undran och lockar med själviska lekar —
inger förväntningar, bygger upp anspråk.

Åke Janzon

SJÄLAR BAKOM GLAS

Eva Neander: Nattljus. Bonniers 1949. 5: 75.

Eva Neander visade redan i sin
debutberättelse "Dimman" ett eget ansikte, en spröd och
ren profilering som kunde ge hennes konst
ett tycke av kamé. På en klar, komprimerad
svenska, med personlig balans mellan Agnes
von Krusenstjerna och Tage Aurell återgavs
där en hysterikas neuroskurva, fångad i
närbilder som förenade varsamhet och
omutlighet, medkänsla och objektivitet. I
novellsamlingen "Staden" fortsatte hon sin svala
konturteckning av psykiska särfall. "Jag vet bara
två slags människor. De som hör till staden
— och de som inte gör det", löd
författarinnans egen sammanfattning av sina
strävanden. Men de som hörde hemma i staden ägnade
hon bara ett förstrött intresse. Det var de
utestängda och flyende hon ville ge röst, de
hypersensibla och värnlösa som känt
livsångestens kalla andedräkt i fjuniga nackar.
Eva Neanders kvinnotyp var redan efter två
böcker fixerad: lösdriverskan som på
ängsliga fötter snubblar fram över en mark, där
sprickorna varje ögonblick hotar att vidga sig.

Efter läsningen av hennes nya noveller har
man nog svårt att frigöra sig från ett intryck
av upprepning, motivslitage. Fortfarande är
det tillvarons utlänningar hon porträtterar; i
ett par av novellerna snuddar hon på sitt
antydande, halvt anonyma sätt vid rent anormala
själstillstånd. I "Händerna" är det en
sinnessjuk flicka som med svartsjukt bevakande
kärlek är fäst vid sin syster; när systern förlovar
sig, hämtar hon tröst ur en tidningsnotis att
en amerikansk läkare har konstruerat en
konstgjord hand, avsedd för sådana patienter som
saknar en levande hand att hålla i. Det är redan
som uppslag en fin och gripande berättelse,
och Eva Neander har genomfört den i en stil
så fjärran från sentimentalitet som gärna är
möjligt.

Några av de övriga novellerna handlar om

475

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free