Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRiECENSIONER
den första och den sista kategorin som är de
goda. Man kunde tillägga: de som hela tiden
står och väger mellan det konventionella och
samvetet, som kanske vill gott men gör ont
och omvänt. Bokens äkta man, som är katolik
och inte "kan" skiljas, som lägger tusen
krokben och slutligen, när allting är för sent,
uppträder som ett slags heroisk samarit, är ett
typexempel.
"De vilda palmerna" har inte samma
gåtfullhet men något av samma mäktighet som
"Ljus i augusti". Det är också många drag
som går igen. I den senare boken fanns en
vit neger — ingen kunde se att han hade några
droppar negerblod men alla visste det. Här
är det fråga om en man och en kvinna och
alla vet att de inte är gifta, ända bort i
ödemarken vet de det. Vad Faulkner i båda fallen
har skildrat är väl det onda samvetet, kanske
sin egen ras samvete. Och i båda fallen
vandrar en havande kvinna genom boken,
fullkomligt omedveten om och obesmittad av döden
och ondskan omkring. I "De vilda palmerna"
räddas hon undan översvämningen av en
straffånge och föder sitt barn på ett stycke
torrt land mitt bland krälande mockasinormar.
Hon har inte ens sett dem, när hon hör dem
rassla mot den förtöjda båten där hon sover
ropar hon något om råttor. Och hon
försvinner anonym ur berättelsen medan fången får
straffet ökat med tio år, vilket på något sätt
gör det möjligt för fängelsepersonalen att dölj a
att de i otid skrivit honom som drunknad. Det
är en rå och primitiv hymn till det
oorganiserade livets godhet och det organiserades
ondska. Även i andra sammanhang gisslar
Faulkner de vackert ljugande lagarnas
fullkomliga ringaktning för det människovärde
de är satta att hävda.
Det finns ju en möjlighet att Amerika är så,
eller för somliga människor kan te sig så, som
Faulkner beskriver det, men man har svårt
att tro det: i så fall gäller det väl alla länder,
alla stater. Överallt finns det missanpassade
— icke-puritaner, icke-kommunister. Men jag
tror snarare att just missanpassningsmomentet
är en förutsättning för Faulkners säregna
konst. Han behöver det en aning snedvridna
perspektivet för att framställa det raka, han
behöver ett detaljarbete av större och mindre
osannolikheter för att göra ett sannolikt helt,
han arbetar så att säga med en
osannolikhetskalkyl. Hjältinnan Charlotte tror man inte på:
hennes ’kärlek vid första ögonkastet’, hennes
fantastiska okvinnlighet, hennes nästan virila
hängivenhet, någonting av nymfoman yngling
— alltsammans är som en saga berättad av
en gymnasist som inte fått könet riktigt
fixerat än. Men ändå är hon trolig, det är bara
det att Faulkner visar oss hennes fantastiskt
uppförstorade skugga på väggen. Som stor
konst — och det måste man nog säga att det
är — gör det hela ett mycket egendomligt
intryck. Det påminner om detta andra som vi
inte längre förstår, vars inre melodi gått
förlorat för oss redan med renässansen: om det
medeltida troslivet eller den keltiska legenden.
Samma femme fatale som vi fått göra
bekantskap med i "De vilda palmerna" möter
oss under namnet Drusilla i "De obesegrade",
Faulkners ’pojkbok’, byggd på släktsagor från
amerikanska inbördeskriget. I jämförelse med
"De vilda palmerna" är boken ett lekverk men
den är ytterst intressant därför att den tillåter
oss att studera Faulkners "sagokrets",
traditionen ur vilken han öst. Och det är mycket
troligt att man får söka urbilderna till hans
moderna he-män, hans erotiska dagdrömmare
och virila älskarinnor i och bakom
sydstatsarméerna, där duellen, ridderligheten mot
kvinnan och en viss rå etikett fortlevde som ett
kreolskt arv, en säregen blandning av
ny-byggarfranskt och nybyggarengelskt.
I "De vilda palmerna" fanns drag av
pueri-litet som måste förvåna en europé i en så
allvarlig bok, här återfinns de men i egenskap
av den pojkädelhet och scoutaktighet som är
oss välbekant från så mycken anglosaxisk
litteratur. Thorsten Jonsson liknar i företalet
boken vid Huckleberry Finn och det kan
stämma beträffande åtskilligt, men det är i så
fall en Huckleberry som sönderfaller i tre
delar. Neger- och barnpsykologin finns mest i
första tredjedelen, släktfejden i den sista och
humorn, som inte är genomgående, i den
mittersta. Men där är den verkligen strålande och,
för att vara Faulkner, oförblommerad. Den
som bara känner honom från den mörka sidan
bör stifta bekantskap med "mormor" och följa
hennes ekonomiska mellanhavanden med
yankees med avböner i kyrkan efteråt. Man kan
konstatera ett gradvis förfall hos denna djupt
pietistiska mormor. I början av kriget
ordinerade hon varje pojke som sagt ett svärord en
tvåltvättning i mun som kom honom att stå
länge vid brunnen efteråt och skölja sig och
blåsa bubblor, i slutet av kriget svär mormor
själv. Det är ingen tvekan om att krig
förråar.
Men boken har också en allvarligare inne-
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
