- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
482

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

filmRECENSIONER

RYSKA TEMPERAMENT

Michail Saltykov: Oskyldiga berättelser.

Översättning av C. G. Martinsson.
Tiden 1949. 2: 65.

Anton Tjechov: Ravinen/Bönderna.
Översättning av Carl Elof Svenning och
C. G. Martinsson. Tiden
1949. 2: 65.

Aleksander Neverov: Tasjkent — brödets
stad. Översättning av E. von Sabsay och
C. Sterzel. Tiden 1949. 2: 65.

Vad man möjligen skulle kunna anmärka
på de behagliga, sirligt blomsterinramade
omslagen till Tidens Ryska klassiker är att de inte
alltid står i samklang med tonen och
innehållet i de verk de satts att pryda. I varje fall är
det svårt att få några blomassociationer till den
än halvkvävda, än brutalt öppenhjärtiga sociala
indignation som präglar de tre senaste
tillskotten till den förträffliga serien. De utgör
kronologiskt sett, en kontinuerlig skildring av sjuttio
års nöd och svält, politiska missförhållanden
och sociala orättvisor: den äldste av de tre
författarna, Michail Saltykov, verkade vid
mitten av förra århundradet och framöver.
Tjechovs noveller utkom strax före
sekelskiftet, Aleksander Neverovs roman några år efter
revolutionen. Dessa verk står f. ö. i ett
nästan fysiskt påtagligt samband med sin
tidsbakgrund. Den till cynism gränsande
bitterheten hos Saltykov ger säkert en reflex av
den besviket fräna samtalstonen hos en hel
generation intellektuella. Tjechov står på
gränsen mellan två epoker: i honom förenas den
vemodiga kärleken till en bortdöende
medelklass med den kritiska skarpsyntheten och det
livskraftiga föraktet hos den generation som
skulle genomföra revolutionen. Och Neverov,
slutligen, blottar en hjärtlöshet i angrepp och
fördömande som måste vara direkt influerad
av revolutionärernas otyglade hämndlystnad
gentemot sina störtade tyranner.

Det är alltså samma svarta verklighet av
lidande och brutalitet som betraktats genom
trenne temperament, vart och ett
representativt för rysk litteratur överhuvud. Hos Saltykov
och Tjechov finns ännu ett avstånd till denna
verklighet markerad, tilltvingat hos den förre,
naturligt hos den senare: först hos Neverov
bryter det fördämda hatet fram med primitiv
kraft. Michail Saltyrovs föga "Oskyldiga
berättelser" vittnar ju redan genom sin form,
fabelns och den förtäckta satirens, om det and-

liga förtrycket i det land som han själv
karakteriserar som "skräckens, det fysiska lidandets
och magdespotismens rike". Han hade själv
tidigt fått erfara detta förtryck mera
handgripligt när han som straff för den kritik han riktat
mot statsmakten redan i sin första publicerade
novell, förvisades till en liten småstadshåla.
Där samlade han under åtta års tid tillräckligt
många exempel på andligt högmod, lågsinthet,
bigotteri och bedrägeri för att kunna fylla ett
dussin volymer med vederhäftig satir. Det är
f. ö. hans specialkunskaper i avancerad
korruption som gör det en smula besvärligt för en
nutida och svensk läsare att uppskatta satiren:
för att riktigt kunna värdera hans
skottsäker-het borde man nog ha större kännedom om de
arma villebrådens vanor och andliga anatomi.
Rent stilistiskt hänger han sig också åt en
säkerligen medvetet konturlös pratighet och
denna bomullstråd, inflätad i gisslet, förtar en
del av skärpan i slaget. Man minns dock med
tacksamhet skildringen av en officiell middag
för en avgående verkchef. Sådana har inte
förändrats, lika litet som cicerocitatet, det
genomgående temat i alla tack- och avskedstalen.
Två berättelser minns man emellertid särskilt
väl från detta urval. Den ena, "Misja och
Vanja", som handlar om två små kökspojkars
gemensamma självmordsförsök för att undfly
sin matmoders tyranni, verkar framför allt
genom sin intensiva, nakna medkänsla; man
undrar hur författaren lyckades undvika en
ny förvisning som straff för en sådan
skakande ärlighet. Det andra stycket,
"Hästkraken", är en karakteristik av den ryska bonden,
i fabelns form. Den kan med utbyte jämföras
både med Dalins "Sagan om hästen" och
Stein-becks berömda sköldpaddssymbol i "Vredens
druvor". Saltykovs fabel offrar ingenting vare
sig åt den sturiga nationalkänslan eller
patetiska resonemang om det eviga, obesegrade
och oförstörbara. För Hästkraken vore
evighet en evig svält, hans uttorkade kropp skulle
närmast ta skada av eventuella sju feta år.
I sitt till gränslös cynism förklädda patos
kan Saltykov här på långt håll erinra om
den Swift, som i "A Modest Proposal" föreslog
att man — för att hindra överbefolkningen
på Irland — skulle använda den del av de
nyfödda barnen, som inte behövdes för avel,
till stuvningar och handskskinn.

"För andra är slätten frihet, poesi och rymd.
För Hästkraken är den slaveri. Slätten förtrycker
honom, tar hans sista krafter men känner sig ändå
inte mätt. Hästkraken går från soluppgången till
solnedgången och framför honom rör sig den gung-

482

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free