- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
483

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

filmRECENSIONER

ande svarta fläcken och släpar honom med sig
oavbrutet. Än gungar den framför honom och än hör han
i dvala ett tillrop: Nå, min vän! Nå, ditt ök! Nå!"

Det är denna bonde som Anton Tjechov
skildrar i sina två noveller "Ravinen" och
"Bönderna", här sammanförda i ett band. Det
patos och den medkänsla, som i "Oskyldiga
berättelser" bedriver effektiv underjordisk
verksamhet, har hos Tjehov gått i öppen dag.
Men där Saltykov är sammanbiten och hätsk
är Tjechov öm — för att använda ett ord som
numera kommit ur bruk. I det utomordentliga
Tjechovporträtt av Maxim Gorkij, som inleder
de två novellerna, framstår han personligen
just så som man med ledning av hans
författarskap ville föreställa sig honom: på en gång
ömsint och kritisk, skarpsynt och förstående,
föraktfull och förlåtande.

Men när en värld så brutal som den ryska
bondens betraktas genom ett sådant
temperament blir effekten ibland en smula
förbryllande. Dessa berättelser liknar två breda,
myllrande fresker, där också den obetydligaste
bakgrundsperson får sitt ansikte tecknat och
färglagt med kärleksfull omsorg, och där varje
händelse får samma betydelse. Det finns en
perspektivlöshet över dessa tavlor, dramatiskt
sett, som här och där gör ett paradoxalt
hjärtlöst intryck. I "Ravinen" förtonar effekten av
ett bestialiskt barnamord i en serie
obetydligare händelser: läsaren upplever onekligen
härigenom den skildrade verklighetens
grymhet men samtidigt erfar han Tjechovs eget
avstånd till denna verklighet, hans utanförstående
resignation. "Förbi hela denna ledsna och gråa
skara av kraftlösa människor gick en stor, klok
och iakttagande man. Han såg på dessa sitt
fäderneslands ledsamma invånare och sade
med ett melankoliskt leende, med en ton av
mild men djup förebråelse, med ett hopplöst
svårmod i sitt ansikte och sitt bröst, med en
skön och uppriktig stämma: Ni lever illa, mitt
herrskap!" Ibland efterlyser man här något
mer än förebråelse och starkare invektiv.

Det finns ingenting av uppviglare hos
Tjechov. Däremot hos Aleksander
Neve-rov: hans litterära temperament är
primitivare, till sin typ propagandistiskt. "Tasjkent
— brödets stad" kunde väl närmast jämföras
med någon av Lisa Tetzners pojkböcker. Den
handlar om två pojkars äventyrliga färd från
norra Ryssland till Tasjkent, nära Samarkand,
för att hämta säd. Det är en stundtals mycket
verkningsfull roman; emellertid kan man
knappast befria sig från känslan av att befinna sig

på någon egendomlig konstutställning där en
svit goyaetsningar, skildrande nöd och lidande
med kväljande intensiv realism, förts in bland
lackerade hötorgsporträtt av godmodiga
kommunistiska tjänstemän med snugga och allt.
Att Neverov dekorerar sin f. ö. utomordentligt
väl tecknade hjälte, Misjka, som lär sig sätta
ont mot ont och en suverän likgiltighet mot
lidandet, med ständigt blankare
tapperhets-medaljer av ord, ter sig också intressant med
tanke på att Misjka utan tvivel är menad som
ett föredöme för tjugotalets ryska ungdom. Så
är Neverovs roman framför allt ett värdefullt
socialt — och revolutionspsykologiskt —
dokument. Lars Forssell

ETT DIKTVERK
KOMMER TILL

Thomas Mann: Roman om en roman. Hur

"Doktor Faustus" kom till.
Översättning av Nils Holmberg. Bonniers
1949. 9: —

Thomas Manns roman om "den tyske
tonsättaren Adrian Leverkühn" är ju ett
mång-dubbelbottnat och sällsynt rikt tonande verk,
som redan lockat många uttolkare — bland
de svenska kan man särskilt nämna Bengt
Holmqvist, som analyserat romanens
musikaliska tematik, bland tyska experter Erich
Kahler, som granskat den främst i dess
egenskap av skakande tidsdokument.

Men det är Thomas Mann själv som sörjt
för att en grundläggande utredning om
romanens tillkomst sett dagen. I "Roman om en
roman" ger han verkets biografi. Det har
samtidigt blivit den intimaste skildring av sig
själv som Thomas Mann skrivit: man har
honom i denna bok som han går och står, man
får inblick i den tyske emigrantförfattarens
miljö och man får framför allt besked om
hans arbetsmetod och hans outtröttliga
uppgående i den gestalt som fascinerar hans
fantasi: Adrian Leverkühn, tonsättaren som har
drag av Nietzsche och som samtidigt
representerar det tyska — på gott och ont, mest
det senare.

Adrian Leverkühns upphovsman berättar
hur han efter att ha avslutat den stora
romanen om Josef och hans bröder — ett verk
som växt fram hos honom under loppet av
ett tiotal år — en vårdag 1943 stoppar undan
det arbetsmaterial han samlat för denna episka

483

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0499.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free