- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
486

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

filmrecensioner

tegnérska och strindbergska brevutgåvorna
lockats till efterföljd. De har ställt samman en
smakfull volym, som till anläggningen
närmast påminner om Torsten Eklunds urval av
Strindbergs brev; man får alltså ett antal i
korthet kommenterade, biografiskt och
tids-historiskt inplacerade brev från Heidenstams
hela författarbana, valda så, att de ska ge en
föreställning om hans mänskliga och
konstnärliga egenskaper i den mån de kommer till
synes i hans korrespondens. Läsaren bör
emellertid ha klart för sig, att det även inom den
ramen är en snöpt Heidenstam som träder
honom till mötes. Brevväxlingen med
Levertin, som veterligen innehåller mycket intima
ting, är förseglad för långliga tider framåt,
och det epistolära tankeutbytet med
Strindberg torde aldrig kunna publiceras i
obeskuret skick. På en ung Heidenstam-beundrare
verkade en gång läsningen av dessa otryckta
brev som en kalldusch; Strindberg var
drastisk, men den sinnets råhet och gemenhet
varmed Heidenstam blottlade sitt eget
äktenskapliga liv och utlämnade sin hustru gjorde ett
rent ohyggligt intryck och har aldrig kunnat
glömmas. "Cynism", som är utgivarnas ord,
är ett alldeles för milt uttryck. Men har man
en gång börjat förlora illusionerna om en
människa, så rullar snöbollen hastigt vidare,
ständigt växande, och den mer förhärdade
granskare, som i dag har att uttala sig om
Heidenstams brev i strängt sovrat urval, har
svårt att inte på var och varannan sida
utläsa bevisen på hans mänskliga litenhet.

Det har skrivits åtskilligt om Heidenstam
som den ombytlige, och han har också brukat
karakteristiken till förtäckt självförsvar.
Varken andra eller han själv tycks ha besinnat, att
alltför långt driven ombytlighet är ett tecken
på inre osäkerhet och osjälvständighet.
Brevantologien ger prov på ännu en form av
ombytlighet, den allmänmänskliga variant som består
i att man låter sina brev färgläggas av
adressaten, men som hos Heidenstam är särskilt
påfallande. Beroendet av den man skriver till,
den starka känsligheten för varje vinddrag i
tiden, ömtåligheten för andras uppskattning
och kritik, rädslan för tryck, ängsligheten för
att påverkas eller förefalla påverkad — allt
sådant är drag hos brevskrivaren Heidenstam,
vilka i sista hand är oförenliga med den starka
ström som går med egna vågor genom havet.
Den är alltid sig själv och sneglar aldrig åt
höger eller vänster efter bifall och
invändningar, fruktar inte heller att taga intryck eller

råd. Innerst inne har Heidenstam nog varit
medveten om detta: redan den iver varmed
han i tid och otid orerar om sin självständighet
verkar misstänkt och rimmar sig illa med
exempelvis försäkringarna om att
naturalismen är övervunnen i Frankrike så att den nu
saklöst kan överges i Sverige. Man kan ta
breven till så olikartade personligheter som
Topelius, Strindberg och Ellen Key som
mätare på hur han skiftade hamn alltefter
adressaten; epistlarna till alla dem som privat
eller i pressen lovordat "Vallfart och
vandringsår" visar hur noggrant han
inregistrerade varje erkännande. Han var
dödsför-skräckt att stöta sig med Georg Brandes. Hatet
mot Wirsén tyder knappast på någon verklig
överlägsenhet, och han, den firade, den
om-fjäsade, hemföll åt ovärdigt gnäll över
skvaller och struntkritik; hans självkänsla kunde
såras av en personlighet av Geijerstams
anspråkslösa mått, och han fann det nödigt att
acceptera en nittonårig vapendragare och
propagandist som Böök. Allt detta är mycket
naturligt, mycket mänskligt och minst sagt
vanligt inom skrivarskrået, men det går
fasligt illa ihop med den stolta och överlägsna
attityd han anlagt och förgäves försökte leva
upp till. Heidenstam hade inte Strindbergs
förmåga att finna livsglädjen i livets starka och
grymma strider, och han saknade Frödings
självkritik och ödmjukhet — han var grand
poseur men inte grand oseur. Saken hade
onekligen sin goda sida; breven till Bjørnson
utvisar, att han vid unionskrisen intog en
klok, fredlig och måttfull hållning, som
lyckligtvis hade mycket litet gemensamt med den
utmanande nationalismen i "Ett folk". När
det senare på allvar kom till kritan, var han
helt enkelt rädd, rädd för krig, rädd om sina
pengar, rädd för bolsjevikerna, medan hans
uttalanden blev alltmer högstämda,
orakelmässiga och ädelpatetiska — han hade etablerat
sig som nationalskald. Det hör ihop med att
hans kunskapsförråd alltid varit begränsat och
dessutom inte genomlyst av kulturmänniskans
kritik; Heidenstam var autodidakt, och de
teoretiska och kulturhistoriska utredningar
man finner i hans brev bär den pretentiösa
halvbildningens stigmata. Kuriöst personliga
är vidare hans växlande ställningstaganden
till vissa samtida; i samband med den
erotiska rönnbärsfilosofi han tillfälligt
förkunnade kring sekelskiftet vände han sig också
mot den förut så högt beundrade Georg
Brandes, men märk väl, mindre mot skribenten än

486

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0502.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free