Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
filmrecensioner
småborgerliga familjer. Alla mänskliga
gemenheter frodas i skuggan av ockupationsmaktens
stövel, angiveri, utpressning, landsförräderi,
och Aymé, som kan sitt parisiska småfolk utan
och innan, vet inte av någon skonsamhet. Själv
måste han rubriceras som andligen
krigsska-dad, eftersom han inte förmår urskilja en enda
ljusglimt i eländet, eftersom den nationella
frihetsrörelsen, som sammanförde allt det bästa
folket i hans land i ett kamratskap av frasfri
heroism, inte alls finns med i tavlan. Det var
dock där som otaliga fransmän hämtade kraft
och förtröstan under de svåra åren. Bilden av
det ockuperade Paris har därför blivit
sällsynt ensidig; vad som rörde sig på djupet
finns inte antytt med ett ord. Men inom den
angivna begränsningen rör sig Aymé med stor
säkerhet, med bitande kvickhet och klarvaken
blick för det mänskliga apspelet och med ilsket
vinande pisksnärtar åt alla håll. Ett lustigt
trick är fotnoterna, där han i korthet
resumerar de livsöden som fullbordas utanför
berättelsens ram, och där han låter
motståndsmännen mäta sig i bestialitet med
gestapoagenterna. Det är detta som bokens
översättare, finländaren Lorenz von Numers, kallar
att ta "ett svårare parti". Han har tidigare
visat sig ha god hand med franska böcker.
Den här gången har han slarvat förfärligt med
översättningen, som vimlar av osvenska
vändningar, och dessutom skrivit ett mer än lovligt
missvisande företal. Holger Ahlenius
Elizabeth Taylor: Utsikt över hamnen.
Översättning av Esse Törnell. Bonniers
1949. Pris 12:—.
"Utsikt över hamnen" är det stående
motivet för alla sämre och bättre artister som be-
söker den lilla engelska kuststaden i
Elizabeth Taylors roman med samma namn. Det
finns en ironisk udd redan i titeln och
Eliza-bet Taylor gestaltar det slitna motivet, de
sjaskiga människorna i de sjaskiga husen, med
salt skärpa i färgerna men också med en vis
ironi som ger mjukare och djupare toner åt
tavlan. Hon vill visa att även i denna
händelselösa håla finns all den dramatik som finns
överallt där människor lever. Men det
skickligaste är att hon inte överdimensionerar detta
som händer — att någon dör och någon blir
förälskad och någon drömmer hopplösa
drömmar, att en trist kärlekshistoria drivs till sin
trista slutpunkt, att någon tror att hon
upptäcker lyckan och någon att hon upptäcker
olyckan. Någon skriver också en roman, och i
skildringen av henne har ironin fått en klang
som skär särskilt vasst. "Långt ute till havs
kämpade och slingrade fiskarna i näten,
trasslade in sig och fastnade", står det på ett
ställe. Meningen med boken är att tala om hur
människorna slingrar och kämpar, trasslar in
sig i sina nät och fastnar. Alla personerna är
tecknade med förbluffande briljans i en livlig
och exakt prosa. Någon gång blir
kompositionen lite orolig i ambitionen att få med så
många och så mycket som möjligt i bilden
— färgfläckarna flimrar lite för ögonen.
Övertonerna blir förträngda och stil och innehåll
är ofta begränsade till det påtagliga på ett
sätt som verkar en smula torftigt jämfört med
den avancerade unga engelska prosan av i dag.
Men Elizabeth Taylor framträder som en
författarinna med både skärpa och charm trots
en översättning som brister i bådadera.
Ingrid Arvidsson
FILMRECENSIONER
Kvartett (Quartet). Manus: R. C. Sheriff
efter fyra noveller av W. S. Maugham.
Regi: Ken Annakin, Harold French,
Arthur Crabtree och Ralph
Smart. Eagle-Lion.
"Kvartett" består av fyra filmade noveller
av Somerset Maugham. De har ingenting
gemensamt ifråga om handling och personer och
de har inte ens inspelats av en och samma
regissör utan fyra olika. Det enda
genomgående i filmen är författaren och han upp-
träder i en prolog där han sittande bakom
skrivbordet i sin Rivieravilla presenterar sig
själv och sin konst på sitt karakteristiska
blygsamt överlägsna sätt.
Genom att visa sig i filmen har Maugham
på sätt och vis godkänt den som en acceptabel
överflyttning till annat medium av de fyra
novellerna. Nu vet man att han är allt annat
än petnoga när det gäller vad man gör med
hans egna och andras verk, han har förordat
förkortningar av klassiker och han slungar
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
