- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
498

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - In memoriam - Sigrid Undset - Maurice Maeterlinck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

determinerande makt med mystikens erfarenhet av levande
ande. Hon tillhörde de ytterst få diktare i Norden, som
kunde slå en bro över från den mystiska diktens
storhetstid på 1300-talet till 1800-talsnaturalismen, som
därför kunde bygga sina romaner på ett fullständigt
perspektiv över människans sanna villkor.

Hon började redbart naturalistiskt — utan
kännedom om nådens värld. I denna grå, naturalistiska
ungdomsdiktning är det egentligen endast "Jenny", som
lever ett bestående liv — tack vare sin olidliga smärta,
sin flämtande ångest. Men Sigrid Undset växte
andligt, där de flesta endast förfinar sin första erfarenhet
och ger den nya variationer. Hon pånyttföddes som
konstnär tack vare sin katolska erfarenhet. I sina
medeltidsromaner är hon lika obarmhärtig som
naturalismens mest skarpögda pessimister: ingen har sett
mer illusionslöst ned i människans vanära än Sigrid
Undset; hon släpper icke sina gestalter, förrän de
fått pröva på allt vad livet kan rymma av skam och
nederlag. Men hon blir icke rörd av dessa nederlag,
hon smeker icke sina lidande figurer med
medlidande: hon lär dem att gå icke förbi utan igenom sitt
lidande. Kristin Lavransdatter försöker icke undfly
sin plåga, ty hon vet, att den i sista hand ändå är
henne pålagd av en makt, som vill henne väl, och som
icke på annat sätt kan rädda hennes motsträviga,
stolta och högmodiga själ. I nutidsromanerna efter
konversionen finns samma grunderfarenhet.
Dubbelromanen "Gymnadenia" och "Den brændende busk"
är unik i modern nordisk litteratur, därigenom att
den lyckas med vad t. ex. icke ens Ronald Fangen
förmådde: skildra nådens genombrott i en ordinär
nutidsmänniskas själ, så att processen blir begriplig och
trovärdig även för den som icke själv gjort denna
erfarenhet. Det har fint klarlagts av en katolsk kritiker,
Arne Rask, att denna dubbelromans egentliga tema
är mystikens inslag i Paul Selmers själ. Det betyder,
att boken, trots sin till det yttre naturalistiska
apparat, skildrar det övernaturligas växande närvaro i ett
modernt medvetande. "Han var slettet ut, og det eneste
som virkelig hade eksistens i ham og i alt, det var
Gud." Sådana termer verkar i kristna romaner nästan
alltid döda. Men Sigrid Undset gick sina gestalter,
både i medeltiden och i samtiden så obarmhärtigt in
på livet, att varje läsare, även den radikale, måste
säga sig: detta är sanning, detta är mitt eget liv. Hon
vågade skildra synden med naturalistisk skärpa och
stringens. Därför förmådde hon också övertyga sina
läsare om nådens verklighet i dessa avslöjade
människors liv.

Hennes personlighet fascinerade och — skrämde.
Hon var mycket isolerad, hon teg mest; när hennes
ord en gång kom, var de isländskt lakoniska och
drabbande. Hon hade en fruktansvärd begåvning för
avslöjande, ja, dödande satir, som hon dock i regel
behärskade. Men när hon någon gång steg fram i
dagsdebatten, särskilt när det gällde äktenskaps- och
sexualfrågor men också i inlägg om nazismen, fick
hennes polemik en hos oss nästan okänd skärpa, som
för de icke invigda stundom kunde verka cynisk.

Men Sigrid Undset var icke cyniker. Hon bar ett
öde, så mättat av lidande, att det är en gåta, att hon
icke vacklade utan kunde fortsätta sitt verk. Tyst
strömmade från hennes barska personlighet ut kärlek
och öm omtanke. Hon skänkte sitt nobelpris till ett
hem för sinnesslöa barn, ett ämne, som för henne själv
ägde tragisk aktualitet. Hon hade en mild moders
hand också med djur och med blommor. Med sirlig
handstil skrev hon brev av fin uppmuntran, osentimen-

tal tröst. Hon skulle aldrig ha fallit för frestelsen att
tigga medlidande av människor. Till det yttre trumpen
och dyster släpade hon genom livet en börda av plåga
och lidande, som söker sin like. Den skärpte hennes
kunskap om det onda och det gemena. Men den kom
henne aldrig att förakta eller stå likgiltig för
människorna.

Hon hade en naturlig läggning för att hata; hon höll
denna begåvning i schack, ända tills det var kristet
legitimt att låta den tala. Detta skedde gentemot
nazismen och Tyskland. Att hon hatade nazismen, är
välbekant och naturligt. Men hennes hat gällde
egentligen allt det tyska. Hon rensade ut alla tyska böcker
ur sitt bibliotek. Hon huttrade av avsky vid själva
kontakten med det tyska folklynnet. Hon sysslade med
förarbeten till en lärd undersökning om varför
tyskarna sedan medeltiden alltid varit föraktade och hatade
av sina grannar.

Varför detta hat? Därför att för en människa av
Sigrid Undsets kaliber den tyska föreningen av
brutalitet och sentimentalitet betydde det gemenaste av allt.

I gengäld älskade hon Catharina av Siena, det
största bland kvinnliga helgon, och skrev sin sista bok
(på engelska) om henne. Catharinas ord var "voglio",
jag vill; hon tillropade sin tids påvar och munkar,
furstar och politiker: "var en man!" och menade
därmed icke tyska dygder utan kristna: acceptera ditt
lidande utan att klaga; erkänn, att den som tuktar dig
gör det av kärlek; bär ditt öde icke som nödvändighet
och tvång utan som uppgift!

Sigrid Undset har gett oss många människoöden,
fullständigare och djupare studerade än kanske några
andra i nordisk litteratur. Ändå är kanske hennes eget
öde hennes största gåva. Det är ännu för tidigt att
skildra hennes liv. Men när det en gång sker, skall
nordiska läsare finna sig stå inför ett mäktigt
skådespel: en människosjäl av väldig anläggning, med
begåvning för stolthet, obarmhärtighet och hat, som
frivilligt böjde sig i stor ödmjukhet, och ur vilken det
därför — trots den isländskt karska och buttra ytan —
vällde fram strömmar av osentimental godhet, fin
omtanke, levande hänsyn.                Sven Stolpe

Maurice Maeterlinck, f. 29/8 1862, d. 6/5
1949



När Maeterlincks död blev bekant kom den säkert
som en överraskning för många, som inte visste att
diktaren ännu var i livet. Hans författarskap, som
övade så stort inflytande och väckte så stor
uppmärksamhet över hela Europa under decennierna kring
sekelskiftet, och som skaffade honom Nobelpriset 1911,
tycks numera nästan helt tillhöra litteraturhistorien.
De som tar fram hans böcker och läser dem med
verkligt, personligt intresse står väl huvudsakligen att
finna i en trängre krets av trogna.

Man kan i Maeterlincks produktion och tänkande
se en rätt tydlig omsvängning, som kom till synes strax
före sekelskiftet. Han utgick från den franska
symbolismen och hans första verk är tämligen bleka
produkter i dess anda, av vilka flera blev föga
uppmärksammade, medan det shakespeareinspirerade skådespelet
"Prinsessan Maleine" ägnades en kritikerentusiasm
som ter sig rätt överdimensionerad. Efter detta kom
emellertid några av Maeterlincks för nutiden mest
tillgängliga verk, de små marionettspelen "Den objudna
gästen", "De blinda" och "Intérieur", nästan
hand-lingslösa miniatyrdramer med den starkt förtätade

498

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0514.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free