Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
varligare än så. Svensk litteratur behandlas så
sällan i ett forum av New York Times Book
Reviews typ att en artikel av detta slag kan
göra nästan obotlig skada. En författare som
inte har en aning om modern svensk litteratur,
som tydligen inte förstått ens de få böcker han
tar upp och som t. ex. är okunnig om de väldiga
folkupplagor (lika stora som de påstådda
münchauseneditionerna) i vilka svenska
författare numera sprids, en sådan skribent får
inför världspubliken redogöra för vad som
skrivs i Skandinavien. Och detta läses sedan
av alla dem som skulle kunna medverka till
spridning av svensk litteratur — förläggare,
översättare och litterära agenter. Att de denna
gång knappast blivit påverkade i positiv
riktning kan man förmoda.
Ett exempel på hur ringarna sprider sig även
efter en så amatörmässigt kastad sten finner
man i en i Paris utgiven publikation som till
förläggare över hela världen meddelar
översikter av den litterära utvecklingen i olika
länder. Där har man helt stillsamt lånat en del
av Axelssons formuleringar och presenterar
dem i ännu mer förvrängd form
("detektivromanen ’Törst’" och "äventyrsromanen ’Kain’"
rn. fl.) som enda meddelande från
Skandinavien.
Här borde verkligen finnas anledning för en
institution som Svenska Institutet att ta ett
krafttag och ingripa. Möjligheterna att placera
ut vederhäftiga kulturella översikter i organ
av samma storleksordning som
newyorktid-ningen är kanske små, men ett energiskt
påtalande av det skedda kunde säkert bereda
marken.
Vad hr Axelsson beträffar ser han inte
situationen helt i svart, utan det bör i sanningens
namn erkännas att han som den samlande
figuren för "hoppet om en svensk litterär
förnyelse" ser Frans G. Bengtsson! Man ville
rekommendera honom att gå hem och läsa en
historia av denne utmärkte författare som
heter "Othello och fotbollsreferenten".
Om barnböcker
har Ingrid Arvidsson skrivit en essay i detta
nummer. Till detta kunde kanske något löst
knytas en reflexion kring ett inslag i
sagolitteraturen, som utgör ett problem för de
flesta föräldrar — nämligen de "hemska"
partierna. Att många barn har en ambivalent
inställning till det makabra är välbekant. Det
inger en skräckblandad lockelse och alltefter
sagans eller barnets individualitet kan den ena
eller andra komponenten överväga. Ett visst
drag av "sorglighet" eller "hemskhet" kan
verka stimulerande på många barn, medan det
på andra kan ha en rent chockartad verkan,
vars följder i värsta fall kan bli svåra.
Nu förekommer ju i många välbekanta sagor
rätt kraftiga utslag av både grymhet och
sadism — man kan t. ex. nämna flera av
Andersens, "Peter Pan" och "Alice i Underlandet"
(i fråga om den senare påtalade ju Knut
Jaensson utförligt saken i en essay i BLM för några
år sedan). Går man däremot till t. ex. "Nalle
Puh", lyser det skräckinjagande med sin
fullkomliga frånvaro, trots att boken ingalunda
hör till de tama.
Jag undrar om man inte kan se en
förklaring i det faktum att både H. C. Andersen,
James Barrie och Charles Dodgson var
barnlösa sagofarbröder, som berättade sina alster
för andras avkomma, medan A. A. Milne
diktade "Nalle Puh" för den egna familjen. Månne
inte den som har barnen på så nära håll som
Milne och fått se hur nära skräcken kan
ligga förtjusningen, är mera hämmad i sitt
sagoberättande än den mer tillfällige gästen
som kan ge sin fantasi och sina eventuella
komplex ett friare och mindre maskerat utlopp.
Därigenom har den senares sagor ofta blivit
intressantare ur litterär synpunkt, medan
återhållsamheten ofta (i förening med bristande
talang) resulterat i menlös dussinvara, Milne
givetvis undantagen.
Uppslaget överlämnas med varm hand till
hugade spekulanter bland barnpsykologer (och
sagoberättare). Åke Runnquist
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
