- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
511

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Vilhelm Moberg: Bönder på havet. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VILHELM MOBERG

BÖNDER PÅ HAVET

Briggen Charlotta, kapten Lorentz, avseglade från Karlshamn den 14 april 1850 med
New York som destinationsort. I dräktighet mätte fartyget 160 läster; det hade en längd
av 124 fot och en bredd av 20 fot. Besättningen bestod av 15 man: 2 styrmän, 1 konstapel,
1 timmerman, 1 segelmakare, 1 kock, 4 matroser, 2 lättmatroser och 3 jungmän. Lasten
utgjordes av tackjärn och styckegods.

Antalet passagerare var 78, samtliga utvandrare till Nordamerika. Sammanlagt hade
fartyget 94 människor ombord.

Det var briggen Charlottas sjunde resa som utvandrarfartyg.

Vädret förbättrades, luften blev ljummare.
Det kom vackra dagar, då solen stannade
länge på däck. Och under några dygn fick
briggen Charlotta av Karlshamn en jämn
ak-terlig vind, som gav god framfart.

När sjön hade lugnat sig försvann också
oron och upproret i passagerarnas inälvor, när
vädret stillade sig inträdde också stillhet i
människornas innanmäten. De sjösjuka
kvicknade till undan för undan, den ene efter den
andre återkom till däck. Och uppe i kabyssen,
som under stormdygnen varit nästan tom på
folk, trängdes åter kvinnorna med sina
kokkärl vid matlagningen och lukten av kokande
ärter och härsket fläsk trängde åter ut på
däcket och fördes med vinden över havet.

Utvandrarfartygets kurs var nu rakt
sydvästlig; Charlotta seglade in i Engelska kanalen.

Jordens folk betraktade något undrande
detta vatten, som icke såg ut som de hade
föreställt sig det. Engelska kanalen — en kanal var
för dem ett stort brett utfallsdike, grävt för
att torrlägga sanka marker, mossar och kärr.
Det hade föresvävat dem, att de nu skulle få
segla genom en trång ränna. De hade närt en
hemlig önskan att få färdas över ett stycke
mindre vatten, där de hade fasta land nära
inpå sig på båda sidor, så att de kunde känna
sig säkrare än mitt ute på havet. Och så
befanns det att Engelska kanalen inte var något
dike, att dess vatten inte var mossbrunt utan
av samma färg som överallt annorstädes, att
böljorna här gick precis lika höga som
annorstädes. Det befanns att denna kanal också var
hav.

Men de begrep snart, att detta vatten var ett
viktigt havets vägskäl, som många farkoster
passerade: de fick varje dag se andra fartyg,
de mötte fartyg, de fick sällskap med fartyg, de
seglade förbi fartyg, de passerades av fartyg,
de såg fartyg både större och mindre än deras
eget, med främmande länders folk ombord,
fartyg som förde flaggor i alla färger.

Och en vacker morgon fick de se land om
styrbord. Det var en skinande vit strand, som
steg upp för dem. Landet där borta liknade en
hög, brant vall. Det var Englands kust, sade
besättningskarlarna. Det var klippor och berg
av krita, som sken så vita i solskenet. Bortom
stranden, längre in på land, uppreste sig höga
torn och spiror; där bakom låg kyrkor,
fästningar och slott. Och utvandrarna stod och såg
över muren in i det främmande landet, de såg
in i England, ett land som de seglade förbi och
vars jord de aldrig skulle beträda. Det var det
första främmande rike som de hade sett på
så nära håll, och synen var märkvärdig för
dem. Men det sällsammaste var denna vita vall,
denna Englands granna, högbröstade strand,
som uppstod för dem där borta. Den liknade
en väldig, nykritad spis, en jättes spiselmur,
som havets vältrande vågkullar icke hade
orkat vräka omkull. De trodde att det var ett
starkt rike, som hade sådana fästningar.

Den vita muren blev deras kvarblivande
minne av England.

I Kanalen tätnade skeppen. Här samlade sig
mastträden från många länder, här hade de
sjöfarande furorna stämt möte. Här reste sig
mycket högre och grövre mastspiror än de båda

511

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free