- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
512

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Vilhelm Moberg: Bönder på havet. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VILHELM MOBERG

från det svenska landet, som hade omplanterats
på Charlotta, och de främmande masterna hörde
kanske till andra släkten än barrträdens.

Efter en dag försvann även Englands vita
strand ur utvandrarnas synvidd och åsyn och
sjönk sakta ned i den kullriga sjön akterut.
Och därmed tog de bortfarande ett avsked:
detta stycke strand var det sista som de kunde
se av Gamla världen. Nu skulle många dagar
förgå innan de härnäst skådade land. Nu
öppnade sig det stora havets rymd för dem, nu
återstod dem allenast Oceanen.

Och när de nästa gång såg en strand stiga
upp så skulle den visa sig förut, och det skulle
vara Nya världen.

2

Utvandrarfartyget mötte nya stormar och
oväder, men dess passagerare började vänja
sig vid dem såsom någonting ofrånkomligen
tillhörande deras nya tillvaro.

Den första tiden ombord hade de gärna talat
om Sverige. Ännu var det mest bittra och
hätska ord som fälldes, när de jämförde
varandras lotter i hemorten. Men ju flera dagar
som förgick efter avseglingen, desto längre tid
förflöt emellan de gånger, då de talade illa
om landet som de kom ifrån. De hade en gång
lämnat det, och det var liksom nog. Hemlandet
låg bakom dem och var redan långt borta:
hemlandet var redan en fjärran ort. Och det
bjöd dem emot att tala illa om någon eller
något som var så långt borta och som inte
kunde höra dem. De ville liksom inte baktala
sitt hemland. De hade sina anhöriga där, och
hela landet blev för dem liksom en anhörig. De
hade lämnat denna anhörig, det räckte med det:
de skulle väl aldrig återse vad de hade lämnat.
De hade gjort upp med det rike som hade fött
dem, de hade inget otalt med det längre.

Men en dag mötte de ett skepp med en
flaggduk som de kände igen, som de hade sett i sin
hemort: deras eget lands flagga var uppsatt i
aktern. Utvandrarna stod häpna och glodde.
Ännu kunde den tid som de hade färdats
endast mätas i veckor, men de hade redan ut-

stått storm och sjösjuka och de sjöfarandes
besvär under många dryga dygn, dagar och
nätter, så att det föresvävade dem att de hade
seglat i månader. De tyckte att de hade
kommit obegripligt långt bort i världen. De hade
redan hunnit befara en ofattbart stor och vid
vattenyta. Hemmen i landet som de hade
lämnat förekom dem så avlägsna, de låg redan i
ett fjärran land. Och plötsligt var det landet
dem nära: det kom till dem här ute på
Oceanen: där borta, bara några hundra famnar
från dem måste det finnas människor från
samma bygder som de själva, folk som talade
samma tungomål som de. Där på skeppet fanns
det kanske till och med någon som de kände
hemifrån, ingen kunde veta.

Charlottas passagerare stod och såg på det
mötande fartyget med den igenkännliga
flaggduken, som vinkade åt dem på så kort håll.
Det hade en kurs rakt motsatt deras egen: de
seglade deras egen väg tillbaka. Människorna
där borta skulle segla hem. Deras eget skepp
seglade bort, de andras seglade hem.

Hem — de överraskade sig med att
fortfarande tänka på Sverige som sitt hem. Men
ingen av dem hade något hem kvar i det land
som de hade vänt ryggen till. De hade alla
övergivit de gamla hemmen för att söka sig
nya. Ändock — Sverige var hemma. Det var
märkvärdigt, och de grunnade däröver.

Briggen Charlotta var lastad med sökare av
nya hem. Hennes logerare var människor som
lämnat sina gamla hemvister men som ännu inte
hade några nya. Utvandrarna var en skara
hemlösa människor, kringströvande på havet.
Detta skepp, där de gick fyrtio steg på
längden och åtta på bredden, var deras
tillflyktsort på jorden.

De var havets landstrykare, på Oceanen gick
deras strövtåg fram och denna lilla brigg var
deras nattlogi. Och om aftnarna, innan de kröp
ner i sina kojer, såg de ut på vattnet, som
utbredde sig kring deras härbärge: havets
rymd mörknade mot natten. I dunklet reste
sig de fräsande, hotfulla vågkammarna, som
blev backe upp och backe ner, som blev dalens

512

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free