- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
513

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Vilhelm Moberg: Bönder på havet. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BÖNDER PÄ HAVET

djup och höjdens topp kring deras fartyg. Då
kände de det stora djupet inunder öppna sig,
och över dem kom en otrygghetens rysning
och skälva: bara denna lilla ostadiga båt, som
flöt omkring som en fjäder på vattnet, var
deras boning och beskärm. De skulle nu lägga
sig att sova i denna oroliga, kringkastade
hemvist, nere i detta skepp skulle de sluta sina
ögon. Hur vågade de? Hur vågade de somna
där nere och betro sina liv och allt åt de sköra
plankor, som inneslöt dem i detta rum?

Utvandrarna kände inte längre jordens
närhet, de var utslängda på havet, lösslitna
från sitt fäste, de var bortvillade i världen.

Ett hem var för detta jordens folk ett fredat,
varaktigt ställe på marken, ett stillastående
rum, ett hus med bastanta väggar och lyckta
dörrar, med säkra lås och lämmar för, en lugn
hydda på land, där de i trygghet och stillhet
kunde gå till vila om kvällen.

Detta sitt hem hade de nu lämnat. Och nu
mötte de ett fartyg, som seglade åt det håll,
där det låg. De stod länge och tittade efter
detta hemvändande fartyg. Det drog ihop sig
och förminskades för deras ögon och det blev
snart bara som en liten grå punkt på vattnet.
Ett hemfarande svenskt skepp försvann åt det
håll, varifrån deras eget hade kommit.

Utvandrarna hade mött en farkost, som
seglade hem. Efteråt förstod de och kände mera
än förr, att de själva seglade bort.

3

Utvandrarna, de bortvillade i världen,
medförde en liten bok, Almanach för Aret efter
Frälsaren Christi födelse 1850, som de
dagligen nyttjade. I tomrummet emellan dagens
namn och bilderna av Kräftan, Vågen eller
Väduret satte de ett litet kors för varje
veckodag som gick. De ville åtminstone veta var de
befann sig inom kalenderåret, när de inte kunde
få veta var de befann sig på havet. På skeppet
var alla dagar lika, söckendagar som
helgdagar, sjöfolket förrättade sina sysslor på
sabbaten som i söcknan. De skulle alldeles ha villat
bort sig i tiden liksom de nu hade gjort det i

rummet, om de inte hade haft Almanackan.
Korsen bredvid dagarna som gick gav deras
liv stadga och begrepp. Hemma på landbacken
satte de sådana kors bara de gånger, då de
gick med en ko till tjuren så att de skulle
veta när de kunde vänta kalven.

I Almanackan stod också väderleken
förutspådd och utsatt: Klart, Mulet, Strömoln,
Regn, Klara och Vackra Dagar. Stundom var
det alldeles övermulet eller regnade det
ihållande under Klara och Vackra Dagar och de
flesta gånger sken solen från morgon till kväll
under Regndagarna. Någon gång stämde dock
väderleken med Almanackan.

Vinden var mestadels västan. Vädret var
dem emot. Och den vind som hindrade
utvandrarna kom från Amerika; den blåste emot
och försinkade landstigningen för de tilltänkta
inbyggarna i Nya världen.

4

Utvandrarna hade seglat i fem veckor. Året
hade hunnit långt in i maj, blomstermånaden.

Men nu levde jordens folk på havet, som
inte uppvisade några av årstidens tecken: ur
dess djup sköt inga växter, som berättade om
höst eller vår, såning eller bärgsel, havet
grönskade icke, blommade icke. När nordan
svepte kall och vattnet under himlen blev lika
grått som himlen själv, så liknade sjön gamla
åkerfält med ruttnande stubb och då kunde
man gissa på vinter. Men när solen sken och
havet låg lika blåskin ande och stilla som de
små sjöarna hemma i socknen, då gissade man
på sommar.

Men nu i blomstermånaden kom det dagar,
då luften flödade ljum över däcket: då visste
de att våren hade inträtt på landbacken och
de inandades girigt denna nya vind, som väl
kom från fasta land: kanske hade den blåst
över åkrarna och gärdena där hemma. Dessa
bönder på havet, som seglade från de odlade
åkrarna i den ena världsdelen till de
ouppbrutna i den andra, drog in luften i
näsborrarna, undrande: hur långt hade vårningen
framskridit i hemorten? Var havren sådd?

513

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0529.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free