- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
514

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Vilhelm Moberg: Bönder på havet. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VILHELM MOBERG

Hade de rett landen till potäterna? Hade de
brutit ur fårakättarna? Luktade åkrarna dynga
efter regnskurarna? Stod kreaturen kvar i
sina bås, råmande och längtande, eller var de
utsläppta i markerna?

De kom från jorden, och de färdades till
jorden. Havet var för dem bara en farled som
de nyttjade, ett vatten som de måste fara över
för att komma tillbaka till jorden. De befann
sig på havet för att fara från ett land till ett
annat. Och de kunde inte begripa sjöfolket
ombord, som inte skulle fara någonstädes, som
vistades ständigt på detta skepp, som bara for
fram och tillbaka över denna sjö. Bönderna
for i ett ärende, sjömännen for fram och
tillbaka utan ärende.

De var bönder på långfart. De tyckte sig se
samma vatten dag efter dag. För dem var sjön
sig lik överallt. De kunde icke upptäcka någon
skillnad emellan vattnet i Oceanen och
vattnet i innanhavet Östersjön. Det stycke hav som
ögonen kunde överblicka var inte större på det
ena stället än på det andra. Och vad de såg
i dag var det samma som de såg i går, vad
de såg den ena dagen hade de redan sett
dagen före. Hade de egentligen förflyttat sig?

Hjulen på en vagn rullar aldrig över en sten
mer än en gång på samma resa. Men här var
det som om samma våg hade lyft skeppet på
sina axlar dag efter dag. När man färdades
på land åkte man förbi olika trakter, skogar
och ängar, backar och dalar, bäckar och sjöar.
Men här på sjön omgavs de ständigt av samma
vatten: de satt och glodde ut över ett öde
vattenfält, där ingenting bröt av för deras ögon.
Havet var stort och långt som en evighet, men
det var också litet, ty det var bara en nejd, en
enda trakt. Det var ständigt samma trakt, det
var HAVET.

Och denna enahanda syn, som mötte jordens
folk, vecka efter vecka ute på Oceanen, väckte
en längtan: de hade velat se ett stycke grön
mark snart, åtminstone ett träd eller en buske,
de skulle ha nöjt sig bara med en enbuske, ett
skogens ogräs, de skulle glatt sig åt vad som
helst, som växte och grönskade.

När nu under Vackra och Klara Dagar en
ljum vind blåste in i deras näsor igenkände
de våren, men deras ögon saknade åsynen av
årstiden. De satt på ett gammalt slitet och
spetigt skeppsdäck och månaden maj bar inte
fram några blomsterfång åt dem. Runt
omkring deras fartyg höjde vågorna sina blågröna
kullar, men backarna därhemma täcktes nu av
gökabyxorna och smörblommorna, harsyran,
hundkexen och humleblomstren. Och doften
från vårblommornas kronor nådde icke fram
till de bortfarande med vinden.

De gick miste om den här våren, för de var
sökare av nya hem. De färdades bort, och de
hade ännu svårt att föreställa sig, att bort en
gång för dem kunde bli hem. Men de kände,
att det för dem ändock måste bli så.

Briggen Charlottas passagerare skådade ut
över en öde vattentrakt, lika stor och dryg
som den som Israels barn genomtågade, när
de sökte sig fram till Gudslöftets land.
Utvandrarna var en seglande karavan, och deras
skepp var den gungande kamelen, som bar dem
över denna ofruktbara och tomma öken, denna
vida vattnets trakt, som kallades Atlantiska
Oceanen.

5

Under några Klara och Vackra Dagar
överfölls fartyget av en tjock dimma, som
förminskade passagerarnas värld och gjorde
deras trånga rum ännu trängre.

Dimman omsvepte briggen Charlotta med
sin täta, gråa ullschal, så att de
ombordvarandes synvidd kröp ihop till några famnar.
Utanför skeppets värld fanns nu ingenting, såg de
ingenting. Hela den levande världen bestod av
detta gamla nötta däck. Världen för övrigt var
bara något grått, segt, rått, undanglidande,
ogenomträngligt — det var dimma. Världen var
svept i ett yllene och fuktigt plagg. En
klibbig mjuk vägg hade byggts upp tätt inpå dem.
Den tog bort masterna och seglen över deras
huvuden, den flyttades in på däcket, den kröp
in i skeppet. Den ökade deras retlighet lika
mycket som den minskade deras rum. Dim-

514

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0530.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free