- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
515

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Vilhelm Moberg: Bönder på havet. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BÖNDER PÄ HAVET

mans fjun var mjuka och lätta, men de tryckte
tunga på deras sinnen och gjorde dem
nedstämda och missmodiga. Världen blev gråare
och ledsammare. Utvandrarna blev lättretade
och snarstuckna och grälade om allt det som
inte var någonting att gräla om. I samspråket
männen emellan försvann munterheten och det
vänliga skämtet, och uppe i kabyssen slogs
kvinnorna under matlagningen och nyttjade
grytor och kannor som tillhyggen.
Människorna tålde illa sig själva, och därför tålde
de ännu sämre varandra.

Den gråa, mjuka väggen omslöt dem på alla
sidor, stod över hela havet. De seglade in
genom en vägg hundratals mil tjock och det
tycktes dem att de seglade på måfå. Rörde sig
deras skepp? Det föresvävade dem att
Charlotta låg stilla som en ö på vattnet, fasttj
udrad vid bottnen med osynliga järnkättingar. De
kunde inte se att hon kom någonstans. Hon
seglade men kom ingenstans. Fartyget låg här
i tjockan, inlindad i en ullschal, som dolde och
omsvepte hela jorden.

Och det började i dessa dimmans dagar
sprida sig en oro från den ene till den andre
bland utvandrarna: hade de icke seglat vilse?

De började räkna: sex veckor, sju veckor .. .
Snart skulle deras överfart vara utsträckt till
åttonde veckan. Hur långt var det kvar till
Amerika? De hade flera gånger frågat
besättningskarlarna, och lika många gånger hade de
fått oklara besked om halvvägs, nästan
halvvägs, ungefär halvvägs, något mer än halvvägs.
Nu börj ade de bli trötta på detta halvvägs och
ville komma ifrån det. Det hade sagts dem, att
det åtgick högst åtta veckor för överseglingen
till Nordamerika, och nu borde de snart vara
framme. Men fortfarande lades vecka till
vecka, och allt flera blev ängsliga: ingen
kunde ju säga dem hur långt de hade hunnit
eller säkert upplysa dem om var de befann sig.
Kanske hade de redan seglat förbi Amerikas
strand? Kanhända hade de seglat vill?
Kanhända kom de aldrig fram?

Kunde de lita på kaptenen som styrde?
Hittade han säkert vägen över detta vatten, där

det ingenstädes fanns några märken, där inte
det minsta spår var bevarat av dem som hade
färdats förut? Han kunde styra åt ett håll,
medan havets vindar och strömmar drev skeppet
åt ett helt annat håll. Han kunde segla efter
solens märke om dagen och stjärnornas om
natten, men hur skulle han bära sig åt, när
varken sol eller stjärnor sken, eller när det var
mulet och tjocka som nu?

Den långsamma seglatsen hade uttömt
passagerarnas tålamod, och det var mycket som
de hade velat fråga skepparen om. Men den
tystlåtne lille mannen, som emellanåt syntes
uppe på fördäck men mestadels höll sig dold
nere i sin kajuta, uppmuntrade ingen till att
närma sig honom. Och ryktet gick om ett
besked, som han hade lämnat en modig och
nyfiken passagerare som hade frågat: När får vi
landstiga i Nordamerika? Han hade ställt
frågan, som var allas fråga. Och kaptenen hade
svarat: Vilken dag de kom in i New Yorks
hamn? Jo, det skulle han genast säga, det ville
han gärna tala om. Bara han själv först fick ett
litet besked — ett litet besked om väderleken.
Han ville bara veta hur vädret skulle bli under
några veckor framåt, dag för dag, om det skulle
bli mulet eller klart, stiltje eller storm, god bris
eller svag, regn eller dimma. Och så ville han
gärna att de skulle vara snälla och säga honom
från vilket väderstreck vinden skulle blåsa
under den närmaste tiden, dag för dag, från
öster eller väster, norr eller söder. Så snart
de bara hade givit honom ett litet besked om
det här, så skulle han genast säga sina
passagerare vilket datum briggen Charlotta skulle
angöra träpiren i New Yorks hamn.

Det var en avsnoppad och snopen frågare som
kom tillbaka från Charlottas skeppare. Sedan
ville ingen annan gå fram till honom och
spörja om dagen och stunden då de skulle få
landstiga i Amerika.

6

Men solen fanns kvar och kom åter en
morgon. Västanvinden blåste upp igen och den
svepte fram som en jättekvast och trasade sön-

515

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0531.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free