- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
516

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Vilhelm Moberg: Bönder på havet. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VILHELM MOBERG

der dimmans tjocka ullschal, som upplöstes och
försvann, efterlämnande ett blått, rensopat hav.

De undslapp tjockans omfamning men fick
motvindens hinder i stället. Västanvinden,
Amerikavinden, fortsatte att sinka dem på
deras färd. Den var som en hälsning från Nya
världen: Stilla er! Ni har gott om tid! Tids
nog kommer ni fram! Säkert var att havets
vindar inte ville påskynda deras ankomst till
landet, där de skulle söka sig nya hem.

De hade nu seglat i två månader. Sedan
Englands strand försvann och de kom ut på
Oceanen hade de icke mött ett enda skepp. Under
hela denna tid hade de icke sett något
mänskligt liv röra sig utanför relingen på deras eget
fartyg. Det syntes som om inga andra varelser
än de själva befann sig på färd över Oceanen.
Alla andra människor levde på land.
Utvandrarna ensamma for på sjön: havets
landstrykare var de enda levande varelserna på
världshavet, övergivna och bortglömda av världen
i övrigt. Och den misstanken grävde sig in i
deras sinnen: kanske någon ännu saknade dem
i landet som de hade lämnat, men ingen
väntade på dem i något annat land.

Så en dag upptäcktes det på akterdäck att
briggen Charlotta hade fått en ny passagerare.
Någon ropade högt: Titta en fågel! Sedan
ropade flera till varandra: En fågel!

Inom en kort stund hade det spritt sig över
hela skeppet: De hade fått en fågel ombord.
Och utvandrarna skockade sig kring den nye
medresenären och ställde sig att begapa honom.

Det var en liten fågel, knappt större än en
gatärla. Huvud och stjärt var blåsvarta, vingar
och rygg gröna, hals och buk vita. Fågeln satte
upp en lång, vass näbb i vädret och trippade
fram på ett par ben, som var smala som
tvinn-trådar. När han sprang omkring på däck rörde
sig benen så kvickt att det såg ut som om han
endast nyttjade ett enda ben, och när han flög
snurrade vingarna som en nystvinda.

Ingen bland fartygets passagerare eller
besättning kände igen denna fågel, ingen visste
namnet på hans släkte. Somliga trodde att han
var en vadare, för den vassa näbben och de

snabba vingslagen liknade morkullans. Andra
gissade att det var något slags svala, som levde
i de varmare länderna, för hans hals och buk
liknade svalans. Men åter andra menade, att
fågeln bara var en liten unge: när han blev
fullvuxen så skulle han kanske visa sig vara
en mås, en stork eller rent av en havsörn. Men
ingen av dem visste mycket om fåglar.

Den plötsliga uppenbarelsen av den lilla
fågeln på däck tedde sig för utvandrarna som ett
Bibelns underverk. De mindes knappast när de
sist såg en fågel. I början av resan hade
fiskmåsarnas svärmar rört sig kring fartygets rigg
och dagligen åtföljt dess master, men här ute
på Oceanen hade även de flygande ledsagarna
försvunnit. Inga vingar svävade mer över
skeppet, och med måsarna hade allt levande
övergivit utvandrarnas fartyg. Men nu kom denna
lilla fågel och slog sig ned på däck. Den kom
till dem som ett budskap från fasta land: det
var ett under.

Hur hade detta lilla flygkräk kunnat hitta
fram till deras lilla ensamma fartyg? Fåglar
bodde på land, i träden eller på marken, i
strändernas vass eller i bergens hålor. Ingen
fågel kunde bygga sitt bo mitt ute på havet.
Och det var flera hundra mil till närmaste land.
Hur hade de små ömkliga vingarna kunnat
bära fågeln hela denna väg genom mörker och
oväder, genom regn och storm? Och
utvandrarna undrade: Varifrån hade fågeln kommit?
Vad hade han för ärende till dem?

Det slog dem genast att det var någonting
sällsamt med denne nykomling på skeppet:
detta var inte en fågel bland alla andra. Den
långa ensamheten på havet var en god
grogrund för föreställningar om under och sådana
märkliga ting som man talade lågt och stilla
om vid spiselbrasan om kvällen.

Fågelns ögon blänkte svarta och djupa som
gåtor som ingen kunde gissa. Han hade inget
läte, han sjöng aldrig. Denne gäst, som så
oförklarligt hade uppenbarat sig för dem mitt
ute på Oceanen, var alldeles stum. Och hans
stumma näbb blev ännu en gåta för dem. De
hade hört talas om fåglar med avskurna tungor,

516

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0532.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free