- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
517

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Vilhelm Moberg: Bönder på havet. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BÖNDER PÄ HAVET

fåglar som inte kunde kvittra — var han
kanhända en av dem?

Det nya livet omhord blev fartygets mest
omhuldade passagerare. Alla ville ge
fågelkräket föda. Utvandrarna smulade frikostigt
sönder sina skeppsskorpor och limpor — gästen
undfägnades med så mycken mat att den kunde
ha spräckt tusen små fågelmagar. Han åt ur
händerna, han kunde äta sig mätt ur
människornas händer. Han blev snart grätten, han
besvärade sig aldrig med att plocka upp
brödsmulor från däcket. Orädd spatserade han
omkring bland alla dem som matade honom. När
en våg sköljde in över däck flydde han undan
på sina trådsmala ben — han var så kvick att
en vattendroppe aldrig blötte hans fötter. Då
och då tog han sig en flygtur runt relingen,
som om han ett slag hade velat besiktiga havet,
men han kom alltid tillbaka ned på däck.
Briggen Charlotta var hans hem.

Och en liten fågel kom in i folkets tillvaro
på utvandrarfartyget och förvandlade det liv
som de levde i tanke och dröm. Han kom med
bud till jordens folk på havet: från marken,
från blommorna, från skogens träd och
åkrarnas säd. Hans vingar var gröna som de
nyutspruckna björklöven, hans hals var vit som
ma-dernas ängsull, fjädrarnas färger var från
jorden och från det som växte därpå. Han kom
från den del av jordklotet som Gud hade
upplåtit till bostad åt människor och djur, och
därför hörde han till dem, därför blev han
deras egen fågel. I sin ensamhet och
övergivenhet på havet hade utvandrarna fått besök
av en nära släkting.

Under många dagar hade de aldrig kunnat
sätta sin fot på en fläck, som låg alldeles stilla
och stadig. Nu påminde fågeln dem om att
fasta land fortfarande fanns någonstädes: han
kom med bud till dem från den gröna jorden.

Några av dem hade läst sagor, och de trodde
fullt och fast att detta var en förtrollad fågel.
Hur kunde han ha kommit ända hit ut på
havet, där inga andra flygfän levde, om inte
genom något trolleri? Kanhända var det en
prinsessa, som här spatserade omkring bland

dem på ett par fågelben? Kanhända var det
en kung eller en prins, som de matade med
sina hårda skeppsskorpor? Ingen kunde veta.
Kanhända skulle förtrollningen släppa en
vacker dag så att han lade av sig sin
fjäderskrud och i stället iklädde sig en gyllene
mantel och satte en gullkrona på sitt huvud?
Sådant hade de hört talas om. Somliga hade läst
om det också, sådant hände ganska ofta. Och
om deras fågel inte var en kunglig person, så
var han säkert en förnäm, en hertig eller en
greve. För det var bara förnämt folk som
förtrollades till fåglar, vanliga simpla människor
blev vargar och ormar och andra otäcka
vilddjur. Så betraktades den lilla fågeln av
passagerarna med vidskeplig vördnad. De
föreställde sig att ett högre väsen bodde innanför
fjäderskruden i denna kropp. De kände också
något av fruktan inför det väsen, som dolde
sig i fågeln: det kunde göra dem gott, men
det kunde också göra dem ont. De ville vara
vänner med sin egen budbärare från jorden,
för innerst inne trodde de kanske ändå att
hans ankomst skulle vara dem till välsignelse.

Och besättningskarlarna sade: De hade haft
medvind alltsedan den dagen då fågeln första
gången syntes på däck. Så de begrep nog vad
detta lilla fjäderfä hade för ärende till fartyget.
Och ingen var räddare om honom än
sjömännen, ingen var angelägnare om att det inte
skulle ske det lilla kräket någon skada.

Om dagarna vistades fågeln på däcket, om
nätterna kröp han i skyle bakom seglet och
stormasten. Segelmakaren gjorde i ordning ett
mjukt och gott bo åt honom av ihopsydda
vadmalsstycken. Alla gjorde sitt för att han skulle
trivas ombord. När fågeln sprang undan för
vågstänket, när han flög omkring längs
relingen, alltid fanns det ögon, som följde hans
rörelser. Han förtäljde för bönderna på havet
om deras gemensamma hemvist. De levde ett
liv, som inte var deras, men detta lilla
välsignade flygfä blev deras tröst. När de såg
fågeln upplivades de, och de kom ihåg: de skulle
inte stanna här instängda på detta skepp i alla
tider. Det fanns ett annat liv. Det fanns träd-

517

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0533.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free