- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
519

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Arnold Ljungdal: Kristus i dödsriket. Dikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ARNOLD LJUNGDAL

KRISTUS I DÖDSRIKET

i

Förgäves hejdar du stegen, dröjande främling,

som sliten från livets värv för en kort sekund

stannar och ser dig omkring med osäkra blickar,

som sökte du fåfängt en hållpunkt här bland förvridna

känslors ödsliga klippstup och grå stalaktiter:

kärlek som stelnat och längtan som trampats i gruset,

stenbunden mark i kramp där fötterna snavar

i ökenskrevor förbrända till stoft under solens

obarmhärtiga trumeld: liv som förtvinar

och såriga strupars rosslande bön om vatten

mellan kala bergväggars hån, i de dödas land.

Träd inte närmare oss, de fördömda: du skall

rygga tillbaka svedd av den hatets eldpust

som slår emot dig ur flämtande öppna munnar,

från själar som brinner av samma oändliga låga

som skapat din kärleks himmel, men brinner inåt,

i stum förtvivlan: eld som förtär sig själv.

2

Men ännu är din vandring inte slut.
Ty är du gud som stigit ner till oss,
så skall du heller inte slippa undan
att pröva dräggen av vårt bittra öde —
vår skamsna frestelse bak dödens gräns.
Så tag min hand och följ mig hit till randen
och känn bak kvalens brinnande extas
hur ljuvt, hur fegt: att under denna höga
och stränga stjärnbild tyst få vada ut
i nattens svala flod, i ursprungsslammet,
att sköljas bort av strömmen, spolas ned
i glömskans hav som släcker alla plågor
och domna, sjunka, sova — sova evigt —
och inte känna smärta mer, blott djup
oändlig frid som ingenting kan störa.
Att sviken svika livets sista hopp
och plånas ut med tystnaden och mörkret.
Först när du så på salig svindel raglat
i intets avgrundsstup, den andra döden,
då är du en av oss och du skall stiga
till jorden, till din ljusa himmelsfärd!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0535.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free