Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Björn von Rosen: Regntid. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN von ROSEN
REGNTID
Regntid, då molnen tåga vattenstinna
med fyllda juver genom morgonvinden,
och bergen mjölka dem med hårda fingrar
och regnsjöns spann blir full och flödar över.
Molntjurar sänka halvmilsbreda pannor
och rulla långsamt dånande tillsammans.
Vinden i djupet fläktar tungt och kvavt
som om en klippas hornspets hade stött
i dalens sida, sårande dess lunga.
Floderna gå som blodsvall, vattenvilda,
röda av slammad jord, mörkgrumligt röda.
Skummet gör fradgevita fläckar i dem
där stenarna nå upp i vattenytan.
Det regnar stilla, eller regnar hårt,
hör upp ett slag och tar sen i på nytt
omärkligt eller med ett tjut av vind,
en vattensnärt som svider över kinden.
Vägarna lösas upp och bli till gyttja
där fältens gyttja flyter in och blandas.
Bergstoppen göms som en gång Ararat,
skymtar ett ögonblick och skyms igen
när revan sluter sig i draperiet:
svindlande fjärran, sällsamt solbelyst,
tecken i skyn, så högt att ingen tror dem.
Behemots tid, när flodhästhjordar beta
i skymningen på vida sädesfälten,
frustande tungt, nyfiket gripande
knippen av översvämmad säd i gapen.
Ja Leviatans tid, då krokodilen
ohindrad glider över dränkta åkrar,
och plöjarns öga, när han vänder spännet,
möter reptilens kalla blick ur gräset.
Han ropar till och känner hjärtats slag;
oxarna, vittringsskrämda, slå och böla.
Buskbocken nosar undrande när vattnet
plaskar runt klövarna i betesdungen
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
