Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
Hans tillvaro kan väl förefalla en som en
knivdans av svårighet och kärlek till det lätta, som
ett "nätt och jämnt möjligt", som tillika var
geni — låt vara att geni alltid är ett nätt och
jämnt möjligt. Man har kallat detta liv ett
konstverk, man borde hellre kalla det ett
konststycke. Så betecknar han det själv i en vers
som han kunde ha beställt som sin gravskrift:
Wohl kamst du durch, so ging es allenfalls.
Mach’s einer nach und breche nicht den Hals!
Jag blev förtjust när jag i Barker Fairley’s
utmärkta bok "A Study ön Goethe" läste
följande: "Han räknade inte med att det
kommande århundradet skulle föra med sig en
åskådning, enligt vilken det hade varit att
föredra att han till varje pris hade brutits ner eller
knäckts, som en sann diktare, i stället för att
göra det bästa möjliga av förhållandena, och
om han hade förutsett det, så fanns det
lyckligtvis något hos honom som skulle ha
tillbakavisat tanken. Ty om mänsklighetens drift
att leva vidare är värdefullare än dess drift
att gå under, så betyder Goethes liv och verk,
sådana vi nu har dem, mer än de skulle ha
betytt om han själv hade knäckts under trycket
eller underlåtit att göra det han gjorde."
Detta ’ to make a success of things", denna
för mänskligheten nyttiga vilja att leva vidare,
har den inte något demokratiskt över sig i
jämförelse med — och i motsats till — den
aristokratiskt-poetiska undergångsvilj an ? I
Epilogen till Schillers "Die Glocke" använder
Goethe på ett ställe ordet "lebenswürdig" —
livsvärdig. "Den Lebenswürdigen", klagar han,
"soll der Tod erbeuten" — den livsvärdige
skall hemfalla under döden. Som ung man,
när jag av Schopenhauer hade erhållit den
stora tillåtelsen till pessimism, var jag mycket
gripen av detta uttryck, som såvitt jag vet är
en personlig ordskapelse av Goethe. Han
förvirrade mina ungdomliga begrepp om
andlighet, konstnärsskap, poesi, som egentligen
jämn-ställde dessa med en förnäm brist på
duglighet och kallelse för den jordiska tillvaron. Den
tid var långt avlägsen när jag skulle betrakta
Goethes vilja och förmåga att "göra det bästa
möjliga" av tingen, det vill säga av de svåraste
förutsättningar, som den största förebilden,
den som var mest värd att älska. Men jag ger
nu endast uttryck åt vad j ag kände den gången,
när jag betraktade hans välvilliga inställning
till livet och hans avvisande av den poetiska
undergången som ett demokratiskt drag som
man inte just kunde kalla tyskt och som
säkerligen innebar ett inre avståndstagande från
tyskheten. "Tyskarna älskar döden", sade
Clemenceau under första världskriget. "Se bara
på deras litteratur! De älskar i själva verket
ingenting annat." Det ligger mycken sanning
däri, men den psykologiserande statsmannen
kan inte ha tänkt på Goethe, som var
motståndare till all tysk-romantisk dödskult, och jag
tror att om man går till botten med saken, så
är det hans vänskap till livet, som gör att det
demokratiska Europa har anspråk på honom.
På denna punkt anser jag nödvändigt att
skjuta in en sak. Vi måste tänka på att Goethe
varken var en filosofisk systematiker eller en
stel dogmatiker med orubbliga åsikter, utan
att källan till hans poetiska fruktsamhet var
den polaritet, den outtömliga rikedom på
motsägelser som var kännetecknande för hans
natur, och som stundom narrade hans samtid att
beskylla honom för en viss naturbunden
nihilism. Det brukar sägas att allt här i världen
kan beläggas och bevisas med Goetheord. Trots
detta, och trots de motsägelser som även vi
här i kväll måste ta hänsyn till, finner vi i hans
väsen en grundval av orubblig, vidsynt
mänsklighet och pålitlig godhet, där alla motsägelser
utjämnas på ett ädelt, nästan gudomligt sätt,
varvid även de drag i hans politiska ideologi
som verkar oförenliga, djupare sett smälter
samman i denna ofelbara mänsklighet.
Jag vet ju att man måste gå till botten och
göra begreppet demokrati mycket vidsträckt
för att kunna tillämpa det på Goethe. Ty i
mera inskränkt och ytlig bemärkelse finns det
ett nästan överväldigande material som
vittnar om hans motsatsställning till demokratin,
politiskt såväl som moraliskt, och detta hänger
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
