- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
528

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

THOMAS MANN

tig av naturen", adlad av naturens nåd, och
försäkrade att han aldrig hade känt någon så
anspråksfull människa som han själv var.
Någon ärelystnad i sällskapslivet, några slags
snobbfasoner rymde denna självkänsla inte.
Adelsdiplomet som hans hertig på ett tidigt
stadium utverkade åt honom av kejsaren, var
"ingenting, alls ingenting", ty, sade han, "vi
patricier från Frankfurt har alltid känt oss som
jämbördiga med adeln". Och han tillade: "Ja,
jag trivdes så väl med mig själv och kände mig
så förnäm, att om man hade gjort mig till
furste så hade jag inte funnit det särskilt
märkvärdigt." I förbigående sagt berodde det helt
och hållet på honom själv om han skulle bli
furste eller inte. Hade han följt Napoleons
uppmaning att förlägga sin verksamhet till Paris,
vilket han tidvis var starkt frestad att göra,
och där skrivit den "Caesar" som Napoleon
önskade, varvid han bara hade behövt ge fria
tyglar åt sin ungdoms hat mot de "lumpna"
och "nedriga" mördarna, så hade kejsaren
säkerligen gjort honom till furste liksom han
enligt egen utsago skulle ha gjort med Corneille.
På gamla dar stod han .verkligen för
yttervärlden i furstlig belysning, vilket bland annat
tog sig uttryck i titulaturen i hans
korrespondens. Franska brevskrivare kallade honom
"Monseigneur" som ju egentligen är en furstlig
titel, och en engelsman skrev: "Hans
Durch-laucht, furst Goethe i Weimar." "Det måtte
bero på att man gärna kallar mig
diktar-fursten", anmärkte den gamle.

Men det berodde i själva verket inte på hans
skaldskap i begränsad mening; detta var bara
den form som hans storhet iklädde sig i det
stackars verklighetsfrämmande, andliga
Tyskland, "diktarnas och tänkarnas land". Han var
mer än diktare, han var en vis, en härskare,
den siste andlige härskaren i Europa, en stor
man. Och man frågar sig nu i vad mån storhet
kan samsas med demokrati, en måhända
oförsiktig fråga, åtminstone om man därvid tänker
på Tyskland där storhet alltid tenderar till en
odemokratisk hypertrofi; där finns alltid en
klyfta mellan storheten och den stora massan,

ett "distansens patos" för att använda
Nietzsches älsklingsord, som inte förekommer i
samma tillspetsade form annorstädes, i länder
där storhet inte skapar träldom på ena sidan
och en förkvävande absolutistisk självkänsla
på den andra. Denna absolutism, denna
personliga imperialism fanns det mycket av hos
Goethes majestätiska ålderdom; det tryck
denna ålderdom utövade på allt som ville
existera vid sidan av den var hårt, och det var
inte bara nymfernas klagan över den store Pan
som hördes vid hans död, utan även ett tydligt:
"Puh!"

Hans samhörighet med livet, demokratisk i
motsats till dödens poetiska aristokratiskhet,
är rikt bruten och facetterad på ett sätt som
ger all anledning till tvivel om huruvida den
europeiska demokratin kan räkna honom bland
de sina. Det är ingen slump att denna
samhörighet med livet i samma andetag tar sig
uttryck som skryt med hans vitalitet och
uthållighet och som hån mot den politiska
radikalismen. Hans antiradikalism har djupa rötter
och har framför allt samband med hans idé om
allt varas fullkomlighet och nödvändighet, om
en värld som är oberoende av en yttersta grund
och ett yttersta mål och där det onda har
samma rätt som det goda. Att konstens liksom
naturens skapelser inte är inriktade på något
mål är för honom en högsta maxim, och sin
medfödda diktarbegåvning anser han vara
"helt av naturen", en gåva av allmodern som
är lika känslolös för det goda som för det
onda. Här ligger förklaringen till hans tidiga
entusiasm för Shakespeare, och sedermera har
Goethes naturesteticism och antimoralism i sin
tur starkt påverkat Nietzsche, immoralisten,
som skulle gå vidare och extatiskt hävda det
ondas företräde framför det goda, dess
dominerande betydelse för livets vidmakthållande
och triumf.

Hos Goethe befinner sig naturligtvis allt i
lugn och ljus jämvikt, i objektiv och plastisk
harmoni. Men liksom hans tolerans, hans
koncilians, hans "överseende" nonchalans bygger
på hans naturförgudning, så är denna Spinoza-

528

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0544.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free